Tid och sammanhang

Sophie Guignard

Innehållsförteckning

I INLEDNING ................................................................................................ 3

I.1 Syfte ............................................................................................................. 3
I.2 Frågor ........................................................................................................... 4
I.3 Metod ........................................................................................................... 4
I.4 Upplägg ........................................................................................................ 4
I.5 Litteratur....................................................................................................... 5


II STRUKTURELLA ASPEKTER AV TID I DEN MUSIKTERAPEUTISKA VERKSAMHETEN ......................................... 6

II.1 Tid som kulturell föreställning ................................................................ 7
II.2 Den musikterapeutiska tidsramen ........................................................... 8
II.3 Ett filosofiskt perspektiv på nuet .............................................................. 9
II.4 Den musikterapeutiska sessionens tid ....................................................10
II.5 Den musikterapeutiska processens tid .................................................. 12


III PSYKOLOGISKA ASPEKTER AV TID ................................................. 14

III.1 Psykologiska teorier om tid ..................................................................... 14
III.1.1 Utvecklingspsykologi .................................................................................. 15
Utvecklingen av tidsbegreppet enligt Piaget .......................................... 16
Tidsperception : i gränslandet mellan biologi och psykologi ................ 17 Känslan av själv .................................................................................... 19
Minnet .................................................................................................... 21
III.1.2 Psykopatalogi och hälsoperspektiv ............................................................. 23
Psykotiska och autistiska tillstånd .......................................................... 23
Depression .............................................................................................. 26
KASAM ....................................................................................................28
III.1.3 Jungs teorier ................................................................................................. 30
Arketyper ................................................................................................ 30
Synkronicitet ........................................................................................... 32

III.2 Det musikterapeutiska mötets tid .......................................................... 33



IV TIDSSYMBOLER I MUSIK OCH MUSIKTERAPI .............................. 34

IV.1 Tidssymboler i musik ............................................................................... 34
Tid i skapelse- och förintelsemyter ......................................................... 35
Den cykliska tiden .................................................................................. 35
Tid som ström ........................................................................................ 35
Varaktighet ............................................................................................. 36
Förändring ............................................................................................. 36
Tid som ett hjul och som tal ................................................................... 36
Tid som en spiral ................................................................................... 37

IV.2 En resa genom tiden ................................................................................. 37
IV.3 Tidsgestaltning i en musikterapisession ............................................... 39


V SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION ......................................... 40


VI SLUTKOMMENTARER .......................................................................... 43










LITTERATURFÖRTECKNING ................................................................................. 44


Ordlista ......................................................................................................................... 47











I INLEDNING

Estetik och poesi fyller en viktig psykologisk funktion, som motvikt mot rädslan för död och förintelse. Musiken kan ta hand om människans ångest för döden. Musiken ger oss den skenbara möjligheten att kontrollera tiden, eftersom upplevelsen av oändlig tid omfattas i ett ändligt musikaliskt tidsförlopp. Önskan att upphäva den deterministiska tidsprincip som regerar över våra liv och sökandet att vidga mitt perspektiv slumrar i mitt undermedvetna. Valet av ämne för min uppsats föddes ur diffusa tankar kring dessa frågor. Musiken kan betraktas som en gestaltning av tiden och därför finns det en viss relevans att skriva om tid inom ramen för musikterapeutisk utbildning. Jag fick dock begränsa min vida ambition att beskriva tidsfenomenet och har riktat min studie mot aspekter av de psykiska tidsstruk-turerna. De reflektioner som rör den musikterapeutiska verksamheten ryms inom ramen för ett psykodynamiskt tänkande, ett förhållningssätt som hämtat sin näring från psykoanalytisk teori. Angående de psykologiska aspekterna har jag skrivit ur ett perspektiv med ett brett omfång av teorier som jag försöker sammansmälta till en enhet. Därför förhåller jag mig till teorierna som integreras i mitt resonemang i samband med att de presenteras så att läsaren ges möjligheten att följa tankegångarna.

I.1 Syfte

Min avsikt är att undersöka sambanden mellan individens upplevelse av tid och dennes känsla av sammanhang och utforska huruvida man kan utläsa dessa förhållanden i den
musikterapeutiska verksamheten. Jag använder ordet sammanhang i sin breda betydelse av ordning och motsats till kaos men kommer även att presentera Aaron Antonovskys begrepp KASAM som är en förkortning för känsla av sammanhang.¹ Jag önskar visa hur de psykiska tidsstrukturerna hör ihop med känslan av själv, en term som Daniel Stern har introducerat inom utvecklingspsykologi och som syftar till individens uppfattning av sin egen person i relation till den yttre världen.²

Det finns många definitioner och perspektiv på tid. Jag vill utveckla synen på tid som en struktur som organiserar vår uppfattning av verkligheten och av oss själva. Denna aspekt yttrar sig både genom en social organisation och utifrån psykologiska och fysiologiska förutsättningar. Därför vill jag reflektera över tid i den musikterapeutiska verksamhetens so-ciala kontext samt kring de psykologiska och fysiologiska tidsaspekterna som berör individen och den musikterapeutiska relationen.

En uppfattning inom utvecklingspsykologi är att upplevelsen av tid är knuten till symboliseringsförmågan. Min idé är att musik och den psykodynamiska terapeutiska processen kan betraktas som symboler för tid. Jag vill därför utforska frågan om tidsrepresentationer i musik och musikterapi.


I.2 Frågor

Med detta syfte som utgångspunkt har jag formulerat specifika frågor för att undersöka tid och sammanhang ur ett socialt, psykologiskt, terapeutiskt och symboliskt perspektiv :

Vad innebär den sociala aspekten av tid i musikterapi ?
Hur beskriver psykologiska teorier individens tidsuppfattning ?
Vad händer med tidsuppfattningen vid psykisk sjukdom ?
Kan man urskilja tidsaspekter i överföringsprocesser ?
Kan man identifiera en tidssymbolik i musik och i musikterapi ?

Jag kommer att föra resonemang kring dessa frågor och använda dem som stödjande ledtrådar i uppsatsen.


I.3 Metod

Jag inser att jag behöver tvärvetenskaplig näring i min strävan att utforska begreppen tid och sammanhang och kommer att belysa mitt arbete med vetenskapligt gränsöverskridande inslag. Jag kommer därför att basera min undersökning på litteratur och presentera teorier som hämtas från i huvudsak psykologi men även andra kunskapsområden som filosofi,
naturvetenskap och mytologi.

Dessutom kommer jag att använda mig av iakttagelser samt reflektioner jag har gjort i samband med min praktikerfarenhet. Av etiska och sekretesskäl är detaljerna kring egen musikterapipraktik utelämnade eller omformade för att skydda klienternas identitet.


I.4 Upplägg

Uppsatsen struktureras utifrån de ställda frågorna. Dessa behandlas i tur och ordning och grupperas i tre huvuddelar :

Jag börjar med att undersöka olika aspekter av tid och sammanhang på social nivå och beskriva tidsfaktorer med fokus på den musikterapeutiska verksamheten som struktur.

Jag vill sedan växla till individperspektiv. Jag kommer då att, med hjälp av psykologiska
teorier ur ett utvecklingsperspektiv, beskriva tidsstrukturer i barnets psyke för att närma mig förståelsen av människans tidsuppfattning, också med tanke på dess betydelse för
hälsan. Jag kommer att studera hur psykiska störningar hänger samman med en förändrad tidsuppfattning. Jag kommer även att presentera alternativa psykologiska teorier som antyder en annorlunda tidsuppfattning. Nästa steg blir att undersöka hur dessa tidspsykologiska mönster inverkar på den musikterapeutiska relationen och jag kommer att behandla teoretiska frågor beträffande denna relation samt framföra empiriska reflektioner.

Slutligen önskar jag anknyta till det symboliska planet, vilket enligt min mening utgör en gynnsam arena för musikterapeutisk psykologisk bearbetning och jag vill undersöka hur tidsaspekter symboliskt speglas i musik och musikterapi.

Jag inkluderar en liten ordlista som bilaga för att förklara ord som kan uppfattas som svåra. Övriga specifika begrepp som tas upp i uppsatsen förklaras dock i direkt anknytning till texten.

I.5 Litteratur

För att genomföra min studie har jag låtit mig inspireras av en mängd litteratur från varierade områden : musikterapi, psykologi och övriga områden som musik, filosofi, mytologi och naturvetenskap. Jag har sorterat litteraturen i kategorier i litteraturförteckningen för att underlätta för läsaren. Där anges både litteratur som jag refererar till i uppsatsen och relevant bakgrundslitteratur (märkt med *).

På grund av den stora mängden av källor vill jag här ge en orientering om de olika studier och författare som nämns i uppsatsen. Beträffande musikterapeutisk litteratur ligger tyngdpunkten på analytisk musikterapi, en musikterapeutisk metod som baseras på psykoanalytisk teori. Jag refererar till Johannes Eschen och Mary Priestly, grundare av den analytiska musikterapimetoden, till den danske musikterapeuten Tony Wigram, den norske musikterapeuten Even Ruud, till Jacqueline Verdeau-Paillès som är en ledande gestalt inom den psykoanalytiska inriktningen av musikterapi i Frankrike och till övriga internationellt verksamma musikterapeuter som har bidragit med fallstudier. Jag använder mig i min uppats huvudsakligen av psykologiska verk. Jean Piaget, Paul Fraisse och Daniel Stern är teoretiker jag hänvisar till och jag refererar även till psykologerna Gunnar Calberg samt Leif Havnesköld och Pia Risholm Mothander som ger en övergripande bild av utvecklingspsykologisk forskning. Den amerikanska spädbarnsforskaren Daniel Stern är en av huvudreferenserna i Sverige, inom dagens utvecklingspsykologi. Den franske psykologen Jean Piaget nämns även i den svenska utvecklingspsykologiska litteraturen som en av grundarna av den kognitiva
traditionen. Paul Fraisse är förmodligen ganska okänd i Sverige men ledande inom experimentell psykologisk forskning i Frankrike. Laurent Demany bidrar med forskningsresultat i en bok sammanställd av Fraisse. Jag hänvisar även till resultat av studier gjorda av engelskspråkiga kanadensiska forskarteam inom perceptionspsykologi, som har lagts ut på deras respektiva universitetswebsidor. J M Crabbés bok om biologiska rytmer har jag också hittat på internet där den lagts ut i sin helhet. Crabbé är en fransk läkare. Jag har försökt hitta riktade studier som jag hänvisar till då jag rör mig i specifika fält under de delar som beskriver psykopatologiska aspekter. Jag syftar särskilt på Marie-José Schmitts undersökning av tidsaspekter i det psykotiska tillståndet och JC Nayebis samt Jacqueline Verdeau-Paillès studier av tidsförhållanden i depression. Marie-José Schmitt är ett okänt namn men jag fann att hennes studie var intressant och relevant för mitt ämne. Hon är verksam som specialpedagog på ett behandlingshem för autistiska barn i Frankrike. JC Nayebi är psykiater och psykoterapeut, även han franskspråkig.. Den franska litteraturen har jag läst på originalspråket då det är mitt modersmål och jag hoppas att jag gör den rättvisa i min redovisning. Det har känts angeläget att bidra med kunskap som inte är tillgänglig på ett självklart sätt till den svenska läsaren på grund av det språkliga ursprunget. Jag presenterar
Aaron Antonovskys särskilda hälsoperspektiv och KASAM-begrepp. Antonovsky är en internationellt erkänd sociolog verksam i Israel. Beträffande psykoanalytisk och psykoterapeutisk teori är mina mest kända referenser den brittiska psykoanalytiker Donald Winnicott och den franske psykoanalytiker Jacques Lacan, som båda två har utvecklat psykoanalytiska teorier. Jag refererar också till läkarna och psykoterapeuterna Björn Wrangsjö och Clarence Crafoord, psykoanalytikern Ludvig Igra samt till psykiatren Johan Cullberg och några övriga svenska psykoterapeuter. Jag tillägnar Carl Gustav Jung två avsnitt där jag presenterar hans teorier om arketyper och synkronicitet. Angående de delar som rör de symboliska aspekterna använder jag, förutom mytologi- och symbolreferensverk av bl a Jean Chevalier, boken ”Tiden - Rörelse och stillhet” av Marie-Louise von Franz. Von Franz har en jungiansk inriktning och det har även forskaren Suzanne Gieser. Inom det naturvetenskapliga området har jag hämtat kunskap från David Eliot Brody, jurist, vetenskapshistorisk forskare och författare till en lättfattlig framställning i samarbete med professorn i patologi Arnold R Brody. Jag refererar även till framstående filosofer från skilda epoker, Augustinus, Bergson och Paul Ricœur samt till Umberto Eco känd som romanförfattare, språkvetare och historiker. Denna orientering kring det material som uppsatsen grundar sig på hoppas jag räcker som ledning för att möta de olika referenserna längs läsandets resa.

Jag har huvudsakligen använt tryckt litteratur i bokform men även musikterapitidningar, studier som funnits tillgängliga på internet, anteckningar från föreläsningar och videofilm.



II STRUKTURELLA ASPEKTER AV TID I DEN MUSIKTERAPEUTISKA VERKSAMHETEN

Man kan betrakta tidsvillkoren från olika perspektiv : biologiska, naturvetenskapliga, mytologiska, filosofiska eller psykologiska. Alla dessa visar en dualistisk syn på tid. Denna dikotomi kan uttryckas i termer av sammanhang och mångfald med både linjära och rytmiska, cykliska egenskaper. Med linjära egenskaper syftar jag till att händelser och tillstånd efterträder varandra i en viss riktning. Bilden av tiden som en pil representerar denna aspekt. Med rytmiska, cykliska egenskaper menar jag återkommande mönster, både naturliga, biologiska samt astronomiska företeelser och sociala mönster. Som exempel från olika områden kan nämnas dag-och-nattväxlingen, årstiderna, celldelningsfrekvensen, sömn och vaka, temperaturkurvan, hjärtats slag, tid för matintag, arbetsveckan, religiösa ritualer. Listan är långt ifrån uttömmande och visar hur vi, som individer och sociala varelser samspelar enligt reglerade tidsvillkor.

I de följande avsnitten betraktar jag den musikterapeutiska verksamheten som en enhet och hur den förhåller sig till sociala tidsfaktorer och skapar egna tidsvillkor.


II.1 Tid som kulturell föreställning

Våra liv inskriver sig i en tid som vi brukar ta för given. Vi är vana att anpassa oss till de tidsförhållanden och mönster som styr vår vardag. I våra västerländska samhällen utgör de normaliserade tidsvillkoren en ram för handlande, tänkande och varande. Denna normalisering av tiden med begrepp som punktlighet är en modern företeelse i vår kultur.³ Fram till mitten av 1800-talet följde man sin lokala tid och först med utvecklingen av tågkommuni-kation föddes behovet av en reglering. I dag har man internationella överenskommelser för att mäta tiden och från att ha utgått från astronomiska fenomen har man skiftat till en mer
exakt referens och använder atomtidsmått. Den tekniska utvecklingen har medfört att vi får uppleva en allt snabbare och mer tidsreglerad tillvaro.

Den grundsyn på tiden som dominerar vår kultur är deterministisk, baserad på orsak-och-verkansamband. Denna ordning reglerar våra liv, men flera områden inom vetenskapen och konstnärliga grenar har presenterat teorier och verk som än så länge inte har kunnat integreras i den gängse tidsuppfattningen. Både inom musik, litteratur och konst har verk uppkommit som speglar en fragmentarisk verklighet. Kubism, expressionism, nouveau roman, minimalism, atonal, polytonal och elektroakustisk musik är några exempel. Kvantfysiken väcker frågan om tidens oomkastbara riktning, relativitetsteorin beskriver tiden som ett varierande flöde, biologin visar på den rytmiska mångfalden som en grundläggande princip och evolutionsläran förklarar att mutationer sker i kvantsprång.⁴ Jung har också lagt fram teorier som ifrågasätter den kausala tidsordningen. Dessa representationer och detta tänkande är inte riktigt integrerade i dagens samhälle. Man kan gissa att de är svårbegripliga och kanske utgör ett hot mot vår organiserade värld. De kan dock kopplas till mytologiska föreställningar och tyder på en urgammal syn på verkligheten som funnits länge vid sidan om kausalitetsprinciper och som alltjämt präglar många kulturer och alternativa kulturella rörelser.

Den linjära uppfattningen av tid som kontinuerlig och ordnad i kausala händelseföljder är med andra ord en mental konstruktion (med detta inte sagt att den inte motsvarar en fysisk verklighet), som möjliggör individens anpassning i samhället. All verksamhet, inklusive musikterapi, styrs av en normaliserad syn på tid. Att arbeta som musikterapeut eller att gå i musikterapi förutsätter att man underordnar sig denna sociala tidsöverenskommelse, denna oskrivna lag som underlättar samvaron men samtidigt kan tyckas begränsa individens frihet att bestämma över sin egen tid och rytm. Tidens normalisering erbjuder en ordnad, organiserad och förutsägbar tillvaro. Avvikelser från denna ordning leder till problem på både
individs- och samhällsnivå, exempelvis i frågor som rör individens hälsa och anpassning
respektive resultat och effektivitet. Jag tror att det är viktigt att som musikterapeut göra denna anpassning till ett medvetet val. Valet blir ett led i en reflektion över och distansering från en till synes ”självklar” konvention och i att bättre förstå avvikande förhållningssätt som man eventuellt möter.

En viss förmåga till tidsanpassning krävs för att klara att gå i psykoterapi eller i musikterapi. Detta betyder att det förmodligen finns människor med anpassningssvårigheter som
aldrig kommer i närheten av att få musikterapeutisk hjälp. För dessa återstår kanske att
hitta nya former som möjligtvis kan utvecklas utifrån musikterapi, men detta tänker jag inte diskutera här. Jag vill titta närmare på hur den strukturella tidsaspekten i musikterapi integreras i den musikterapeutiska metoden och utgör en av de verkande terapeutiska faktorerna.


II.2 Den musikterapeutiska tidsramen

Beträffande tidsram och planering följer musikterapi, vad jag kan se, samma principer som andra psykodynamiska psykoterapiformer.

När musikterapeuten och patienten möts har de både en egen historia, en livsbana som fört dem till denna gemensamma plats. Det som hänt innan påverkar mötets stund och grundlägger den fortsatta terapeutiska utvecklingen. Oavsett vad som lett till detta möte, är terapeutens möjlighet och förmåga att erbjuda en struktur i vilken patienten kan infinna sig en viktig förutsättning för ett musikterapeutiskt arbete. I denna struktur ingår ett tidsperspektiv med början redan i planeringsstadiet och som sträcker sig framåt under en bestämd och överenskommen tidsperiod.

Psykoterapeuten Hanna Danefjäll menar att det i regel tar tre till sex månader att genomföra förarbetet inför en gruppterapi.⁵ Detta har jag själv erfarit inom musikterapeututbildningens ram när vi skulle förbereda gruppterapipraktiken. Jag planerade en gruppterapi i samarbete med en dansterapeut. Planeringsarbetet sträckte sig över fem månader. Tanken var att samarbeta över gränserna för varje konstnärlig terapi och kombinera dans- och musikterapi. Förutom att vi fick arbeta med den konceptuella planeringen fick vi även söka utannonseringskanaler och formuleringar eftersom verksamheten inte skedde inom någon institution utan vände sig till enskilda individer. Vi organiserade ett öppet hus, hade några intervjuer men verksamheten kunde aldrig starta på grund av bristande anslutning.

Enligt psykoterapeuten Inge Widlund har terapeuten i planeringsfasen en samordnande, administrerande funktion som förändras och blir terapeutisk vid terapins början. Inspirerad av Ludvig Igra, vill jag gärna se denna planeringsfas i ett objektrelationsperspektiv.⁶ Jag menar att relationen mellan terapeuten och klienten har inletts redan då, närd av inre fantasier och yttre förutsättningar. Musikterapins form, i ett psykodynamiskt perspektiv, motsvarar människans psykologiska grundstrukturer och reproducerar livets schema, med födelsen och döden. Jag ska återkomma till denna bild längre fram. Planeringsfasen kan liknas vid graviditetstiden, då modern med förväntan förbereder allt det praktiska för att välkomna det nya barnet i en gynnsam miljö. Även patienten har förväntningar som laddas och kan leda till frustration om väntetiden är lång.

Tidsramen för musikterapin påverkar det terapeutiska innehållet. En djupgående bearbetning förutsätter en långtidsterapi och vid en korttidsterapi görs en avgränsning mot stärkande eller stödjande insatser. Musikterapeuterna Katherine Grogan och Doris Knak visar i en undersökning betydelsen av väldefinierade tidsramar i en studie av gruppmusikterapi med barn.⁷ Att inte veta hur länge terapin kommer att pågå inverkar på trygghetskänslan och terapeutens möjlighet att härbärgera processen.

Finns det en härbärgerande funktion inbyggd i tidsstrukturen ? Den vanliga föreställningen om tid som en allomfattande struktur som omsluter oss tyder på det. Denna representation hittar man i t ex mytologin och den överensstämmer med Platons bild av en tidlös idévärld, en cyklisk eonisk tid - d v s en cykel som bygger på en oerhört lång tidsrymd - och den tidsbundna förgängliga konkreta världen.⁸

Tiden för musikterapin är en tid i tiden, liksom avskuren från det vanliga livet ; en tid för iscensättning i en kontrollerad form, av företeelser som uppträtt från det okontrollbara livet. Kanske kan det liknas vid någon slags ”time out” som samtidigt skulle kunna kallas ”time in” : time out eftersom det är en fråga om iscensättning utanför livets verkliga arena och kan även ha funktionen av ett andningsrum ; time in då det handlar om ett utforskande av inre mekanismer som styr individens liv och verklighet.


II.3 Ett filosofiskt perspektiv på nuet

Augustinus har uppmärksammat frågan om en inre tid i sin bok ”Bekännelser”.⁹ Hur kan det förflutna och framtiden existera om det förflutna inte finns längre och framtiden inte än, frågar han ? Om de finns så är det i nuet. Berättelser om det förflutna utgår ifrån bilder som finns i vårt minne av företeelser som lämnat spår efter sig. Är det samma mekanism som sker när det gäller framtiden, fortsätter Augustinus ? Existerar framtidens skeenden som redan befintliga bilder i vårt medvetande ? Det vet man inte men även om så vore fallet, skulle dessa bilder tillhöra nuet. Man kan enbart se det som är, menar Augustinus. Om man påstår att man ser framtiden så är det inte själva händelsen man ser utan orsaker, tecken och föreställningar som finns nu. Om jag, till exempel, inte hade en mental bild av kommande soluppgången skulle jag inte kunna förutse den.

Finns det bara ett evigt nu ? Men ett evigt nu är evighet och inte tid, och betraktar man enbart nuet, upptäcker man att man kan dela denna tidsenhet i ännu mindre delar, kortare enheter och den kortaste tänkbara enheten skulle inte ha någon tidslängd alls. Augustinus definierar tiden som en rörlig bild av den orörliga evigheten. Enligt Augustinus är tiden inte beroende av solens, månens eller stjärnornas rörelse, utan en utvidgning av eller en utvidgande rörelse av själen. Han menar att vi inte kan mäta det förflutna eller framtiden eftersom de inte existerar och att när vi mäter nuet använder vi oss av ett icke metriskt mått, ett inre mått som finns i vårt minne. På så sätt var Augustinus en föregångare till Bergson som drygt femtonhundra år senare skiljer metrisk tid från medvetandetid och försöker påvisa filosofins överlägsenhet över naturvetenskapen. Vi har idag inga svårigheter att orientera oss i vår klocktid eller i astronomisk tid. Däremot är det svårare när man vill prata om inre tidslängd och varaktighet.

Bergson menar att ”varaktigheten är ett kontinuerligt framåtskridande av det förflutna, som gnager på framtiden och sväller medan den flyter fram.”¹⁰ Det förflutna växer ständigt och sparas automatiskt i minnet, enligt honom. Det mesta hålls i det omedvetna. Medvetandets mentala mekanismer låter enbart träda fram en del som kan belysa och vara användbart i nuet. Men även om vi inte har tillgång till allt förflutet material, bär vi det med oss i nuet. Vår personlighet är formad av vår livshistoria och även av tidigare faktorer eftersom vi har medfödda egenskaper. Det förflutna påverkar oss, vårt agerande, vår längtan och vår vilja. Detta innebär att ett medvetande inte kan befinna sig i samma tillstånd två gånger. Vår personlighet förändras ständigt och även om ett tillstånd är likt ett annat ytligt sett, upprepar det sig aldrig i djupet. Vår varaktighet är oomkastbar.


II.4 Den musikterapeutiska sessionens tid

Den aspekt som i musikterapi motsvarar denna filosofiska varaktighet kallar jag för
sessionens tid. Det är under sessionen som den musikterapeutiska relationens nu kan upplevas, förutsatt att musikterapeuten är närvarande i sin uppgift och närvarande i musiken.

Förhållandet till tiden speglar psykiska strukturer och är en del av det psykiska material som omformas i terapin. I en gruppterapi kan det också röra sig om deltagarnas olika förhållningssätt när det gäller att passa tiden och att dela tiden med varandra, som terapeuten måste samordna.

I musikterapisessionen kan man välja att växla mellan samtal och musicerande som t ex i analytisk musikterapi.¹¹ I detta finns ett dynamiskt tidsförlopp. Sessionen omfamnar musikens tid. En användning av musiken är att låta patienten sjunka in i ett tillräckligt avspänt tillstånd som främjar flödet av fria associationer. Det kan man göra både vid musiklyssning och vid aktivt musicerande. Jag har märkt att tidsupplevelsen varierar i förhållande till graden av närvaro. Särskilt under musicerandet eller musiklyssning kan upplevelsen av både tidsriktning och tidsupplösning förekomma men kanske inte samtidigt.

I en musikterapipraktik har jag erfarit långa pianoimprovisationer. Klienten lät fingrarna röra sig fritt på klaviaturen som en bakgrund till hans samtidiga tankeverksamhet. Trots att han föreföll befinna sig i ett meditativt tillstånd visste han när sessionens tid var över och brukade då avsluta den 45 minuter långa improvisationen. Mer än en rörelse framåt upplevde jag dessa musikstunder som ett vaggande. Johannes Th Eschen berättar om kreativt
tänkande som han kallar ett slags ”tertiärt processtänkande”. Han menar att detta är ett sinnestillstånd som pendlar mellan primärt (drömlikt) och sekundärt (medvetet) tänkande. Mary Priestley beskriver ett tillstånd i musikimprovisationen då musikterapeuten blivit musikens instrument. Hon kallar detta ”receptiv kreativ erfarenhet” som tar plats i det ”Eviga Nuet” där tidsuppfattningen är förändrad, i en upplevelse av stillhet och beundran.¹² Detta kan liknas vid trans eller alternativa medvetande-, meditativa och hypnotiska tillstånd men musicerandet har ännu fler dimensioner. Denna musikaliska närvaro kan riktas inåt mot psykiska gestalter, mot samspelet och kommunikationen eller mot själva musiken och dess kvalitet.

Upplevelsen av tidens upplösning i musik är paradoxal då musik egentligen tar tiden i anspråk och strukturerar den. Den norske musikterapeuten Even Ruud menar att man i musiken kan finna känslan av bemästrande och av att tillhöra ett större sammanhang.¹³ Är det så att detta bemästrande nås genom att släppa kontrollen på det medvetna planet och låta omedvetna psykiska strukturer ta hand om förloppet ? Dessa är principer som man använder sig av i mental träning för att nå högre prestationer. Musikterapins omedelbara syfte är inte prestationer men det lär finnas ett samband mellan prestation och hälsa. Finns då på en omedveten nivå en upplevelse av sammanhang som man kan nå i musiken ? Forskare inom musikpsykologi har kunnat observera att upplevelsen av nuet i musik kan variera mellan 5 och 12 sekunder och att i ett långsamt stycke med långa strukturer upplevs en förlängning av nuet.¹⁴ Detta tyder på en omedelbar (perceptuell ?) upplevelse av sammanhang som påverkar tidsuppfattningen. Det lär också finnas en koppling mellan denna upplevelse och den affektiva laddningen. Jag återkommer till kopplingen mellan affekt och tidsuppfattning under de avsnitt som handlar om psykologiska teorier.

Tydligare än reproducerad musik struktureras friimproviserad musik i nuet. När man börjar spela vet man inte, om man inte har kommit överens om en speciell tidslängd för improvisationen, när man kommer att sluta. Denna improvisation måste dock passa in tidsmässigt i sessionens tid. Det är inte alltid lätt att styra en musikimprovisation mot ett slut när man märker att klienten egentligen inte är färdig och skulle vilja fortsätta. Det kräver skicklighet från musikterapeuten som måste vara närvarande för klienten och i musiken och samtidigt ta in och samordna olika aspekter av tid.

Musikterapins regelbundna sammankomster möjliggör känslan av kontinuitet och sammanhang. Man kan dock konstatera att terapitillfällen är korta episoder klippta ur ett annat sammanhang, livet utanför terapirummet. Detta medför även en aspekt av diskontinuitet. Denna paradox kan ses i analogi med tidens dikotomitema av å ena sidan en sammanhangsgivande struktur och å andra sidan fragmentariska egenskaper.

En tanke som föds hos mig är att tidens kontinuitet är en illusion, eller som jag skrivit tidigare en mental
konstruktion, som man använder i den musikterapeutiska verksamheten. En metod för att förbinda två sessioner är att börja varje gång med att fånga in eventuella tankar och känslor som väckts i anknytning till föregående session. Detta förutsätter att klienten har förmågan att följa tråden och uppfatta terapisessionerna i ett sammanhang. Man kan dock vara
uppmärksam på att tankarnas sammanhang hos patienten kan, enligt Donald W Winnicott, vara tecken på ett organiserat försvar som döljer ångest. Winnicott skriver att, i en tillitsfull terapisituation, ”finns möjligheten att osammanhängande tankessekvenser uppstår, som analytikern gör klokt i att acceptera som sådana utan att anta att där finns någon röd tråd”.¹⁵ Jag tror att det också är viktigt att terapeuten inte glömmer bort att det faktiskt har varit en tidsintervall mellan sessionerna och möter sin klient i nuet.

Sessionen har också en början och ett slut och ska rymma en egen process. För att beskriva detta skulle jag föreslå idén av ett hologram : varje enhet (session) innehåller kunskap om helheten. Den holografiska principen utgör en vägledande struktur som överensstämmer med tidens (och kanske hela universums) struktur. I sessionens nu finns en glimt av hela patientens och terapeutens livsöden. Med andra ord struktureras terapisessionen som ett slags behållare kring verklighetens paradoxala tidsapekter.

Ett vanligt förekommande mått för sessionens tidslängd är 45 till 60 minuter för individualterapi och 1 och 1/2 tim för gruppterapi. Winnicott ger exempel på en överenskommen
sessionstid ”utan tidsbegränsning” med en patient , vilket blev en 3 timmar lång terapi-
session i veckan som så småningom minskade till 2 timmar.¹⁶ Enligt Björn Wrangsjö finns det inte några optimala ramar och tidslängd för en session som skulle gälla för alla.¹⁷ Det viktiga är att ramarna som yttre form ska motsvaras av en inre form inom terapeuten. Detta gör det möjligt att testa gränsernas innebörd i den terapeutiska processen.

Dessa reflektioner visar att tidsfaktorn är ett viktigt element som musikterapeuten måste balansera ut för att förena tidens och musikens upplösningstendenser och strukturerande egenskaper. Förmodligen behövs båda dessa aspekter för att en förändring, en psykisk omformning, ska kunna ske. Genom att använda dessa kvaliteter underlättas integreringen av upplevelser från både terapin och ”det verkliga livet” och skapandet av en känsla av sammanhang.


II.5 Den musikterapeutiska processens tid

”Tiden läker alla sår.” Om det vore så enkelt skulle aldrig någon någonsin behöva sjukvård. Men som i alla ordspråk finns det säkert en del klokhet i uttrycket. Jag menar att man kan ta tillvara tidens naturliga helande kraft i den terapeutiska processen.

Det psykodynamiska tänkandet förutsätter en tro på förändringsmöjlighet i samband med terapiverksamheten samt en idé om en ännu oskriven framtid som skapas i nuet. Det går ut på att i nuet bearbeta individens upplevelse av det förflutna och på så sätt även skapa eller ändra en mental föreställning om framtiden. I en psykoanalytiskt orienterad terapi med ett transaktionellt synsätt är tanken att tidiga relationer grundlägger senare relationsmönster och att man bearbetar dessa i den terapeutiska situationen. Den transaktionella processen är en modell som beskriver hur det komplicerade samspelet mellan mor och barn utvecklas med hänsyn till omgivningens påverkan. Denna process leder till ett anknytningsmönster som påverkar individens sätt att relatera till andra.

I sin bok ”Modet att ingenting göra” skriver prästen Lars Björklund : ”När vi möts mitt i det hopplösa kan hoppet födas och framtiden bli till. (...) Nuet är det enda rum vi har gemensamt, ett rum utan historia och framtid. I samma stund blir nuet en födelseplats där allt kan bli möjligt.”¹⁸ Bilden av första terapimötet som en födelse används också av Clarence Crafoord som liknar terapin vid en resa med en början, en mitt och ett slut och skriver : ”Starten är havande med slutet.”¹⁹ I psykoterapi och musikterapi använder man begreppet intoning och syftar till att möta individen så att hon känner sig sedd och accepterad. Detta blir grunden till den terapeutiska arbetsalliansen och bygger på terapeutens empatiförmåga. Man förstår att denna första fas är viktig för utvecklingen av terapin.

I musikterapi finns det fler sätt än i vanlig psykoterapi att tona in patienten eftersom man ju har musiken som medel. Intoning är just vad musiker sysslar med vid samspel. Musiker börjar alltid med att stämma sina instrument med varandra och detta kan ses som en mycket konkret ”intoningsåtgärd”. Den musikaliska intoningen handlar om att ge ett adekvat svar i förhållande till kvaliteter som uppfattas i patientens musikaliska uttryck.

Den musikterapeutiska processen utvecklas i samband med upplevelser av musikaliska möten. Innebörden av dessa möten blir kanske inte omedelbart medveten utan måste struktureras och integreras i psyket. Mot bakgrund av anknytningsteorin är det rimligt att tänka att ett mönster etablerar sig som tillhör en specifik terapeut-patient relation. Detta har skett i min musikterapipraktik. Det visar på både cykliska aspekter och kontinuitet i den musikterapeutiska processen. De cykliska aspekterna utgörs av återkommande upplevelser och
kontinuiteten främjas av den psykiska aktiviteten under de tidsintervaller som länkar dessa upplevelser, d v s mellan de terapeutiska sessionerna. I takt med den psykiska bearbetningen kommer förändringar att äga rum i det musikaliska rummet och gränserna testas. Liksom i en psykoanalys kan den musikterapeutiska bearbetande fasen karakteriseras av klientens psykiska regression.²⁰ Min erfarenhet är att denna fas utmynnar i ändrade roller som testas i musicerandet. Separationen blir sedan en planerad och naturlig följd i denna process.

Crafoords bild av terapi som en resa är en utmärk illustration av förloppet i en sådan musikterapi. Detta schema med tre delar - början, mitt och slut - överensstämmer med den individuella biologiska tidens schema, med barndom, vuxenålder och ålderdom, en modell för livets förlopp.²¹ Denna modell med tre faser förekommer som ett mall i många mänskliga situationer och aktiviteter. En av dessa är tidiga föräldrar-barns relationer som leder till barnets självständighet och används som modell för den terapeutiska relationen.

Sammanfattningsvis innehåller den musikterapeutiska processens tid komplexa tidsaspekter från den mänskliga tillvaron : cykliska element, kontinuitet, ett utvecklingsschema i tre faser. Den motsvarar på så sätt den mänskliga tidens struktur och föreställningar. Den holografiska bilden som jag använde angående sessionens tid kan jag också ta till för att beskriva hela terapins process där varje enskild upplevelse bär spår av en struktur som finns i ett större perspektiv.


III PSYKOLOGISKA ASPEKTER AV TID

I denna del vill jag undersöka om det finns normer kring utvecklingen av tidsstrukturer i psyket och hur dessa strukturer påverkas av olika psykiska patologier. Dessutom kommer jag att beskriva begreppet KASAM och dess koppling till tidsuppfattning och hälsa.

Jungs teori om arketyper ger ett annat perspektiv på människans tid och det vill jag titta närmare på. Jag ska också redogöra för Jungs kontroversiella teori om synkronicitet som innebär en annorlunda syn på tidsuppfattning.

Jag kommer att avslutningsvis diskutera tidsaspekter i den musikterapeutiska relationen och tillhörande fenomen som överföringar och motöverföringar.


III.1 Psykologiska teorier om tid

Psykologi innefattar ett antal områden och jag har valt några som jag anser ha bidragit med grundläggande och intressanta teorier som kan vara användbar kunskap i den psykodynamiska terapeutiska verksamheten. Dessa grenar är utvecklingspsykologi, psykopatologi och jungiansk teori. En del aspekter av exempelvis tidsperception och psykopatologiska tillstånd vilar på empirisk forskning men jag har valt att presentera dessa här då observationerna ligger till grund för och sammanflätas med teoretiska resonemang. Ur de valda perspektiven beskrivs det mänskliga livet som sätts i olika sammanhang. Hur integreras tidsbegreppet i dessa teorier ?

Som inledning till de psykologiska teorierna vill jag ägna några ord åt Freud, psykoanalysens fader, som har reflekterat kring tidsbegreppet. Dessa reflektioner är hämtade från musikterapeuten Jacqueline Verdeau-Paillès som hänvisar till en artikel i ”Le temps de la Psychanalyse”.²² Freud menar att människans relation till tiden är kopplad till det medvetnas bearbetning. Den temporala ordningen av innehåll (föreställningar) hör till det förmedvetna. Medvetna minnen verkar också höra dit. Man måste skilja dessa från minnesspår där erfarenheter som kommer från det omedvetna sparas.²³ Freud ser alltså tiden som kopplad till de kognitiva processerna och hävdar att det omedvetna är utanför tiden. Freud beskriver människans funderingar, som, sedan begynnelsen av sin historia undrar om tid är ett evigt nu eller en utspridd linje. Jag tror att jag har visat genom de reflektioner som presenterats hittills i min uppsats att tiden innehåller båda aspekterna.


III.1.1 Utvecklingspsykologi

”Utvecklingspsykologin sammanfattar vår tids komplexa föreställningsvärld rörande hur vi blir som vi är.” Den är ”vår mytologi”.²⁴ Frågor om människans tidiga mentala och affektiva utveckling formuleras i ett tvärvetenskapligt landskap.²⁵

Det är i detta landskap som jag kommer att röra mig i de följande avsnitten. Enligt
Pia Risholm Mothander har ett närmande skett på senare år mellan utvecklingspsykologin och de biologiska vetenskaperna, vilket har medfört att kognitiv psykologi har utvecklats och perspektiven vidgats till att omfatta, förutom mentala funktioner, även motorisk utveckling, affektutveckling, social utveckling och språkutveckling. Även empirisk psykodynamisk psykologi när sig av neurofysiologiska vetenskapliga framsteg. Kvantfysiken har stimulerat till nya sätt att tänka och modeller för att förstå relationerna mellan hjärnans funktioner och psykiska upplevelser.²⁶ Det finns likheter mellan tankeprocesser och kvantprocesser. I den kvantmekanisktiska världsåskådningen liksom i självpsykologi är de dynamiska relationerna grunden till allt.²⁷ Liksom kvantfysiken betonar alla fenomens enhet och ser verkligheten som en obruten helhet, bidrar de psykiska strukturerande funktionerna till upplevelsen av kontinuitet.

Först kommer jag att presentera teorier av Jean Piaget som har intresserat sig för utvecklingen av tidsbegreppet hos barn.

Psykologen Paul Fraisse har också studerat tidens psykologi. Han tillhör beteendepsykologin och har närmat sig ett biologiskt perspektiv, inom kronopsykologin, som undersöker människans rytmiska tillvaro. Jag kommer att redogöra för biologiska rytmer och för forskning kring tidsperceptionen hos spädbarn enligt Laurent Demany.²⁸

Jag vill sedan undersöka aspekter av tid och sammanhang i Daniel Sterns teori om självet, som är grundläggande för dagens utvecklingspsykologi.

Jag kommer också att referera till vad utvecklingspsykologer har skrivit om minnet som, enligt mig, har en funktion i strukturerandet av vår erfarenhet av tid.


Utvecklingen av tidsbegreppet enligt Piaget

Piaget är en förgrundsgestalt som haft stort inflytande på dagens utvecklingspsykologi. Hans teorier om den intellektuella utvecklingen har stimulerat till många studier. Piaget fann att småbarn har ett ”förlogiskt” tänkande som präglas av ett intuitivt, oordnat och associativt sätt och som han kallade ”preoperationellt”.²⁹

Piaget menade att emotionella och intellektuella aspekter av utvecklingen inte kan särskiljas men han bortsåg ifrån den affektiva utvecklingen i sina studier. Hans teorier hör till den kognitiva psykologiska läran och undersöker utvecklingen av kognitiva funktioner. Även om dessa teorier inte tar hänsyn till känslomässiga aspekter av utvecklingen är de intressanta ur ett fysiologiskt perspektiv för att förstå de mentala processerna. Piaget visade att intelligensens utveckling inte är linjär utan sker via kvalitativa språng. Piagets utgångspunkt var att tid är oskiljaktig från kausalitet och händelsernas oomkastbara ordning.³⁰ Hans slutsats var att tid är samordning av rörelser och duration förhållandet mellan det genomgångna rummet och hastighet eller mellan utfört arbete och kraft.

För att studera barnets utveckling av tidsbegreppet gjorde Piaget experiment med barn. Han observerade att spädbarnet inte verkar ha en uppfattning om tid som en homogen struktur kopplad till enkelriktade rörelser förrän vid ettårsåldern. Spädbarnet letar till exempel efter sin mamma som just lämnat rummet bredvid sin säng, där hon alldeles nyss befann sig. När ett barn i 2-4-årsåldern berättar en händelse brukar inte berättelsen bli strukturerad i tidsföljd som en sammanhängande helhet, utan fragmenterad med mängder av detaljer. Det lilla barnet upplever olika temporala serier. Först med utvecklingen av språket kan barnet samordna dessa serier i en enhetlig temporal struktur. Piaget hävdade att tid och hastighet är förenade och intuitiva koncept. Det handlar om en fragmentarisk intuition som så småningom utvecklas till en enhetlig struktur då barnet lär sig att samordna skeenden. Enligt Piaget är det tidens innehåll, d v s händelserna ur den yttre eller psykologiska verkligheten, som är oomkastbara. Däremot är tid en organiserande struktur som består av system av omvändbara operationer.

Piaget visade att barnet inte särskiljer förhållandena mellan spatiala och temporala kedjor förrän vid 7-8-årsåldern. Piagets experiment förutsätter symboliserings- och språklig förmåga och handlar om verbal tidsuppskattning. Enligt Piaget kräver tidsuppskattningsförmågan att barnet har lämnat sitt primitiva egocentriska sätt att relatera och uppfatta verkligheten. När barnet lär sig objektivera den fysiska tiden sker samtidigt ett subjektiverande av den psykologiska tiden. Barnets tidsuppfattning byggs upp först utifrån observation av fysiska förhållanden och inte från en direkt inre intuition av tid. När barnet växer ökar förmågan till introspektion och parallellt med detta, tidsuppskattningsförmågan. Dissociationen mellan fysisk tid och psykologisk tid som hör ihop med introspektionsförmågan möjliggör en adekvat tidsuppfattning.

Piaget hävdade att den rena durationen antingen är en myt eller en intellektuell konstruktion som behövs för både självets organisation och föreställningen av universum, som helhet och kontinuitet. Hos den vuxne sker en sammandragning av tiden som den upplevs i nuet vid en snabb verksamhet och vid en långsam handling upplevs tiden som längre. Tidsupplevelsen påverkas av det känslomässiga tillståndet och varierar i förhållande till intresset : en tråkig aktivitet innebär upplevelsen av en längre tid och vice versa. För det lilla barnet, som enligt Piaget inte har förmågan till introspektion, är det tvärtom : ”snabbare betyder mer tid”.

Piaget förklarade småbarnens iakttagna svårighet att göra om och ändra en berättelse med att deras tänkande ursprungligen är enkelriktat. För att uppleva händelser i ett tidssammanhang behövs förmågan att mentalt gå baklänges.


Tidsperception : i gränslandet mellan biologi och psykologi

Forskare inom kronopsykologi och kronobiologi har kommit fram till att vissa aspekter av tidsperceptionen har en biologisk grund. Hos alla levande organismer finns det rytmer. Dessa rytmer har ett endogent ursprung och är kopplade till biologiska system och genetiska egenskaper hos de levande varelserna.³¹ De är biologiska automatismer som kvarstår även vid isolering från den yttre världen.

Det finns en stor mångfald av rytmer hos människan : ultradianska (kortare än 24 timmar), cirkadianska (ca 24 timmar), infradianska (månatliga, årliga...). Bland de cirkadianska rytmerna kan man nämna de som reglerar aktivitet och vila, förändringar i ämnesomsättning, temperatur, muskelstyrka, hjärtrytm och mitoser (celldelningsprocesser). Varje isolerad cell har en enkel cirkadiansk rytm. Sådana rytmer tros vara nedärvda. Det handlar inte om ett fast och orubbligt arv utan om en temporal struktur som varierar i samverkan med omgivningen och dock består vid frånvaro av kända yttre cykler.³² Bland de årliga rytmerna kan man nämna de som reglerar immunförsvar, sexuellt beteende, variationer i matintag, energimetabolism, vikt, psykomotoriska förmågor (sämre under vintern) och psyket (depressiv tendens under vintern).

Biologiska rytmer gäller även dynamiken i primitiva instinkter, d v s instinktiva impulser, den neuropsykiska aktiviteten och beteenden hos levande varelser. De yttrar sig i utvecklingen, fullaktiviteten och avtagandet av funktioner som t ex reproduktion under livet. Rytmerna är spontana och finns kvar i en organism som isoleras från den yttre omgivningen men avviker så småningom och blir osynkroniserade. I en normal omgivning anpassas dessa rytmer till miljön och människans aktivitet. Omgivningen (både den sociala och den naturliga) påverkar på flera sätt : den synkroniserar genom att påtvinga sin frekvens. Den modulerar rytmerna genom att t ex påverka deras svängningsvidd. Forskare har visat att det även sker en synkronisering mellan individer i en grupp.³³ Genom att ändra på omgivningens naturliga synkroniseringsfaktorer kan man påverka individens rytmer.

Alla fysiologiska funktioner är kopplade till varandra och ordnade i tiden. Hypothalamus verkar ha en viktig samordnande roll. Denna grundläggande rytmiska struktur av vårt fysiologiska liv utgör ett motstånd mot entropisk tid (d v s tid som leder till ökad oordning) och visar på en programmerad utveckling i en reglerad tidsbunden process.

Denna kunskap om biologiska rytmer visar att människans tidsvillkor inskriver sig i ett större och komplext sammanhang som påverkar varje individ. Kopplingen mellan biologiska och psykologiska fenomen bekräftas bl a av upptäckten att temperaturen påverkar både fysiologiska rytmer och tidsuppfattningen.³⁴ Människans psyke och hjärnans fysiologiska processer kan inte skiljas åt, enligt Lars Havnesköld, det är samma fenomen, en ”framväxande gestalt” av samverkansprocesser.³⁵ Enligt Paul Fraisse är den upplevda tiden ett affektivt eko av självets och världens förändringar.³⁶

Fraisses synpunkt skiljer sig från Piagets på följande sätt :

Enligt Fraisse uppskattar det lilla barnet liksom den vuxne tidslängd utifrån antingen objektivt utfört arbete och uppnått resultat eller subjektivt upplevda förändringar. Fraisse tror inte att introspektion är karaktäristisk för någon utvecklingsfas. I stället tror han att abstraktionsförmågan utvecklas vilket ger möjlighet till en föreställning om tidslängd och förhållanden mellan tids-, rums- och hastighetsintuitioner.

Fraisse tror inte heller att ett snabbt agerande leder till en sammandragning av tiden. Snarare än hastighet är det ansträngning som påverkar tidsupplevelsen. Denna uppfattning stöds av en experimentell studie som visar att tidslängden underskattas vid utförandet av uppgifter som kräver stor koncentration.³⁷

Fraisse hävdar att det unga barnet intuitivt upplever både hastighet, rum och duration. Föreställning om tid finns och yttrar sig redan innan barnet klarar att samordna de olika systemen av duration och ordningsföljd. Fraisse menar att tid är en komposition av erfarenheter som kan kategoriseras i två grupper : de som hör till ordningsföljden och de som hör till durationen. Båda grupperna tillhör erfarenheter av det upplevda nuet. Perceptionen av sekvenser som enheter utgör enligt Fraisse den grundläggande perceptionen av tiden.³⁸ Tidsperceptionen innebär förmågan att uppfatta en serie av förändringar som en enhet under det man kallar ett psykologiskt nu. Det betyder att i botten av vår perceptuella erfarenhet av tid och duration organiseras sensoriska efterträdande fakta automatiskt i perceptuella enheter som sträcker sig i tiden. Denna organisatoriska funktion i perceptionen av tidssekvenser är väsentlig och visas i till exempel den musikaliska rytmen. Vi kan uppfatta rytmer och melodier och detta sker utifrån ett strukturerande av isolerade element. Enligt Fraisse måste intervallen mellan tonerna vara högst 1,5 sekund för att vi ska kunna uppfatta en rytm. Forskning har funnit att vuxna automatiskt förnimmer en rytmisk sekvens som en organiserad följd och inte som isolerade ljud. Detta sker på en perceptuell nivå. På det sättet kan
tidsintervaller mellan ljuden percipieras vilket inte skulle ske om man inte grupperade ljuden i ett så kallad ”ekominne” (korttidsminne).³⁹ Ljud i rytmiska sekvenser organiseras enligt närhetsregeln : ljud som är nära tidsmässigt utgör enhetsgruppen. Det innebär en kvalitativ indelning av tiden. Korta tidsintervaller integreras i en ljudfigur medan långa tidsintervaller länkar två figurer och förnims inte lika tydligt.

Laurent Demany berättar om experiment som har gjorts med spädbarn mellan en och fem månader gamla där han har visat vissa aspekter av deras temporala perception.⁴⁰ Han ställde frågan om den strukturerande organisationen av tiden, som automatiskt sker hos den vuxne, är en medfödd förmåga eller om den motsvarar en viss mognads och utvecklingsnivå. Han gjorde experiment som baserades på spädbarnets perception av ljudsekvenser och som inte krävde några återgivningsfärdigheter.

Resultatet visade att spädbarnen verkar ha en medfödd strukturerande perception av tiden. Barnen i två månaders åldern organiserar tiden enligt närhetsregeln, där de långa intervallerna har den dubbla funktionen att skilja och förena de rytmiska grupperna. De märker om tidsintervaller skiljer sig i längd. De strukturerar ljudsekvenserna i rytmiska grupper som är förenade inom ett temporalt kontinuum. Barnen i fem månaders åldern kan till och med uppmärksamma förändringar i komplexa rytmiska sekvenser och klara detta lika bra som vuxna.

När ljudsekvenser följer varandra utan pauser eller längre intervaller emellan använder man sig av en annan struktureringsprincip kallad ”god kontinuitetsregeln”. Denna förmåga verkar helt utvecklad hos det fem månader gamla spädbarnet.

Demanys forskning visar att tidsperceptionen inte beror på enbart en kognitiv process och hans slutsats skiljer sig från tidigare experiment där barnen i fem-sjuårsåldern har fått härma rytmiska mönster. Dessa skillnader i resultat lär bero på att de tidigare experimenten krävde barnens förmåga att reproducera ett mönster vilket innebär förmågan att analysera samt en viss sensomotorisk kontroll.


Känslan av själv

Självpsykologin har kommit fram som en sammanhängande psykologisk teori som sätter självet som struktur och process i centrum. Stern har inspirerats av teorin och betraktar känslan av själv som en utvecklingsorganiserande princip.⁴¹ Självet ses som ett centralt begrepp inom dynamisk utvecklingsteori. Begreppet symboliserar en transaktionell inriktning.⁴²

Självet förändras kontinuerligt över tiden och låter sig inte fångas i all dess komplexitet. Det karaktäriseras av konstans trots förändring. Det finns två grundläggande sätt att se på självet : det spatiala och det temporala. Det spatiala perspektivet innebär att självet ses som en plats i psyket, som en avgränsad, kontinuerlig enhet. Det temporala perspektivet betraktar självet som ”en subjektiv organisation av meningssammanhang som skapas över tiden allteftersom individen känner, tänker och handlar”.⁴³ Självet är beroende av sammanhang och relationer. Föreställningen om självets kontinuitet och avgränsning ses som en psykisk och social konstruktion och upplevelsen av ett sammanhängande själv som en illusion.

Dessa två perspektiv påminner om kvantfysikens beskrivning av materia som både partikel och våg. Detta är jämförbart med insikten inom psykologin att samma fenomen uppträder ibland som något avgränsat (likt partikeln) och ibland som utspritt i tiden (likt vågrörelsen). Havnesköld menar att självet kan vara både avgränsat och utspritt men dessa dimensioner kan inte upplevas samtidigt. Jag vill gärna begränsa detta påstående till att gälla det vanliga normala psykiska tillståndet. I ett dissociativt tillstånd kan flera själv upplevas samtidigt.

Havnesköld hänvisar till Ramberg och beskriver två grundläggande självtillstånd : ett avgränsat, skilt från andra, handlande objekt och ett relaterande själv, utan gräns till omgivningen, som har känslomässig kontakt och ömsesidigt utbyte med omvärlden där både självet och den andre är subjekt. Dessa självtillstånd representeras av båda hjärnhalvorna : den vänstra associerad till självet som handlande objekt, den högra till det relaterande självet.

Enligt Stern har spädbarnet förmågan att samordna och överföra perceptuella upplevelser från en sinnesmodalitet till en annan.⁴⁴ Denna förmåga kallas amodal perception och gör det möjligt att uppleva som en enhet ett skeende utifrån perceptioner från olika sinnen. Stern menar att denna förmåga är medfödd och att ingen inlärnings- eller associationsprocess behövs för att förstå sambandet mellan information från olika sinnen. Han hänvisar till forskare som har visat att spädbarn märker överensstämmelsen mellan ett auditivt temporalt mönster och ett liknande visuellt temporalt mönster. Spädbarnet är redan mycket tidigt utomordentligt känsliga och mottagliga för temporala egenskaper hos omgivningen. Tidsegenskaper som duration, puls och rytm kan överföras mellan olika sinnesmodaliteter. Stern hävdar att det troligen finns en övermodal form som kan kännas igen i vilket som helst av sinnena. Detta påminner mig, än en gång, om det holografiska konceptet. I denna holografiska bild integreras även en föreställning om framtiden : ”Det är troligt att det inom domänen för begynnande upplevelse också finns en upplevelse av föraning om en dold framtid i den process av avslöjande av en struktur som bara kan förnimmas mycket dunkelt.”⁴⁵ Stern hänvisar till Bower, Moore och Meltzoff och menar att barnet, från sina första levnadsdagar, formar och agerar utifrån abstrakta representationer av perceptuella kvaliteter. Det handlar om globala kvaliteter av upplevelser, som former, intensiteter och temporala mönster. Behovet och förmågan att forma abstrakta representationer av primära perceptuella kvaliteter startar när mentalt liv börjar.

Teorin om amodal perception har analogier med relativitetsteorin som leder till slutsatsen att tid, rum och materia är sammanflätade. ”Utan materia kunde det inte finnas någon tid.”⁴⁶ En tanke väcks att tid och rum är två sidor av samma fenomen, och att detta motsvaras inom kvantfysiken av beskrivningar som partikel eller vågrörelser och inom utvecklingspsykologin av temporala och spatiala perceptioner . Dessa sidor möts i en representation av omvärlden och oss själva som enhet.


Minnet

Minnesprocesserna påverkar också vår tidsuppfattning. Minnen ingår i en omfattande struktur av psykiska och fysiska ordningsprinciper. Fraisse tycker inte att det är relevant att skilja mellan en fysisk tid och en psykologisk tid beroende på om den uppskattade tidslängden tillskrivs yttre skeenden eller subjektens aktivitet. I båda fallen handlar det om informationsbearbetning. Han menar att det viktiga är vad som blir kvar i minnet. Tidsuppfattningen beror möjligtvis på minnets kapacitet och förmodligen förändras denna kapacitet periodiskt.⁴⁷ Minnet bygger ständigt om det förflutna. Det är vår länk mellan nuet och det förflutna.

Minnet beskrivs av Havnesköld som ett dynamiskt mönster av ett flertal minnessystem i samverkan. Minneskonstellation lagras på flera ställen i hjärnan för att senare samlas ihop och återskapas. Man skiljer mellan två samverkande funktionella minnessystem : det procedurella och det deklarativa.

Procedurminnet är ett fotografiskt minne, ett automatiskt aktionsminne. Förmågan att till exempel cykla eller simma hör till det procedurella minnet. Det är kopplat till kroppen, perceptioner och affekter och finns från livets början.

Det deklarativa minnet är ett symbolminne och hör ihop med den semantiska och språksymboliska utvecklingen. Det är fullt utvecklat vid femårsåldern. Detta bekräftas av en ny studie av Brian Levine, forskare i neurofysiologi vid University of Toronto som visar att begynnelsen av autobiografiska minnen i fyraårsåldern verkar sammanfalla med utvecklingen av vissa delar i hjärnan som har för funktion att integrera sensorisk själv-specifik information.⁴⁸ Sedan lagras procedurella och deklarativa minnen parallellt och troligen kodas informationen dubbelt.⁴⁹

Vad som menas med symbolisering framstår inte helt tydligt av Havneskölds redogörelse. Jag vill därför hänvisa till Wrangsjös beskrivning för att definiera detta begrepp. Wrangsjö hävdar att hjärnans förutsättningar för symboliseringsförmåga är fullt utvecklade vid 18 månaders ålder. Han skiljer på två former av symboliska representationssystem : en diskursiv symbolisering och en analog symbolisering.⁵⁰

Den diskursiva symboliseringsprocessen beskrivs som en deterministisk förklarande modell av förlopp i yttervärlden, analytisk, logisk, ganska långsam, kopplad till språket och knuten till den vänstra hjärnhalvan och till explicita minnesfunktioner.⁵¹

Analog symbolisering karaktäriseras av en snabb, neurologiskt parallellkopplad och helhetsinriktad process, icke-verbala representationer och mångtydighet. Den fångar en direkt bild av världen i sin komplexitet, innefattar intentioner, känslor, attityder, empati, förståelse av bl a humor, metaforer och paradoxer. Den är knuten till den högra hjärnhalvan och implicita procedurella minnesfunktioner.⁵²

Dessa två beskrivningar av Havnesköld och Wrangsjö leder mina tankar till att procedurminnet är ett analogt symbolminne och att den analoga symboliseringsförmågan finns från livets början. Den analoga symboliseringsförmågan tycks motsvara Sterns begrepp om amodal perception. Det procedurella minnet verkar använda andra principer än efterträdande kausala system för att strukturera tidsupplevelserna.

Jag vill gärna återkoppla detta till regeln om ”godkontinuitet” som presenterades i avsnittet om spädbarnets tidsperception samt till Sterns uppfattning om föraningen av en dold framtid i den begynnande upplevelsen av en dunkelt förnimmad struktur. Jag menar att känslan av sammanhang finns i en omedelbar helhetsupplevelse som lagras som procedurellt minne och gör det möjligt att antecipera framtida händelser. Utifrån detta kan man betrakta tiden som ett slags rymd innehållande både det förflutna och framtiden i ett evigt nu. Detta synsätt för tankarna till Augustinus och Bergson och förenar naturvetenskapliga och filosofiska perspektiv.

Minnesprocesser beskrivs av Havnesköld som skapande i nuet. Det förflutna omformas ständigt i nuet. Känslor tycks spela en viktig roll för hur och vad vi minns. Minnen av affektiva erfarenheter organiseras i affektkategorier, enheter av förflutna upplevelser som återskapas i nuet.⁵³

Enligt Paul Ricœur har minnet två funktioner. Den ena är reproducerande, den andra skapande. Han hävdar att minne och fantasi angränsar varandra men att känslan av igenkännande gör det möjligt att skilja minnet från fantasin.⁵⁴

Enligt min uppfattning kan det förflutna betraktas som en minneskonstruktion som mer eller mindre motsvarar en icke längre existerande verklighet. Minnet är en länk till det förflutna men det förflutna vi har tillgång till genom minnet är en föreställning och inte verklighet.

Det finns dock en situation där vi direkt kan betrakta det förflutna. För länge sedan försvunna stjärnor observeras av astrofysiker. Över enorma avstånd kan man iaktta förflutna scener. Detta sker i nuet. Det förflutna finns i nuet och är en illusion, en föreställning,
oavsett om man betraktar det via ett teleskop eller minnet, eller böcker och berättelser.

På samma sätt som det förflutna finns även föreställningen om framtiden i nuet och den är nära knuten till minnesprocesserna och symboliseringsfunktionerna.

Havnesköld hänvisar till Karl Pribams som menar att minnen lagras både utspridda och på sådant sätt att varje del inrymmer kunskap om helheten, enligt den holografiska principen.


III.1.2 Psykopatologi och hälsoperspektiv

Vi bygger kanske våra liv på illusioner men dessa har en viktig funktion för att strukturera vår tillvaro och relatera till våra egna och världens förändringar. Av det jag skrivit hittills om den sociala tidsordningen och psykologiska samt biologiska teorier om tidsstrukturer kan man dra slutsatsen att det finns både variationer men också i stort sett en överensstämmande reglering av tidsuppfattningen hos människor. Skillnader förekommer inom en viss ram. Dessa är tecken på individens grad av anpassning och hälsotillstånd.

Man har konstaterat att det finns ett samband mellan de biologiska rytmerna och hälsotillståndet och man tror att en rytmstörning kan orsaka sjukdom. Det har man observerat vid långa flygresor och oregelbundet nattarbete. Förändringar i blodtryck, kroppstemperatur, cancer och depressioner är några effekter. Även stress och ångest har störande inverkan på de biologiska rytmerna.⁵⁵

Sjukdomar, skador, farmaka, droger och andra faktorer som påverkar vår mentala aktivitet förändrar även vår upplevelse av tid. I ett känslomässigt tillstånd tenderar vi att upprepa rytmiska rörelser och tankar. Tidsuppfattningen skiljer sig mellan individer, mellan olika sociala, etniska och psykologiska grupper. Tiden är sammankopplad med hela vår livsrytm.⁵⁶

Dissociation är ett annat fenomen som kan förekomma och förvränga tidsupplevelsen. Fenomenet kan orsakas av psykiska störningar och stress. Det har jag själv upplevt under musicerandet vid en scenisk prestation. Dissociationen innebär en splittring av personligheten där en del betraktar den andra som utifrån. Det ger känslan att betrakta ett tidsförlopp utifrån samtidigt som en annan del av självet uppträder i nuet.

Jag vill nu referera till två psykopatologiska tillstånd som lär påverka individens tidsuppfattning.


Psykotiska och autistiska tillstånd

Marie-José Schmitt berättar om sin erfarenhet av psykotiska och autistiska barn i en studie gjord i anknytning till ett specialiserat boende.⁵⁷ Hon beskriver i sin undersökning det psykotiska barnets förhållande till tiden. Hon använder sig av begreppet psykos i en bred bemärkelse som innefattar autism och tar inte hänsyn till någon klassifikation som skulle skilja på psykologiska och fysiologiska sjukdomsorsaker. En psykos karaktäriseras av sammanbrott av delar av de inre psykiska strukturer som kontrollerar och stödjer individens förhållande till omvärlden.⁵⁸ I följande text menar jag med ”det psykotiska barnet” det särskilda psykotiska eller autistiska tillstånd som barnet befinner sig i, även om jag är väl medveten om att man inte kan likställa en individ med en sjukdom.

Det psykotiska barnet framträder som isolerad, i väntan på något, alltid sökande. Schmitt ser detta tillstånd som en icke uppbyggnad av personen. Det psykotiska barnet verkar tvivla på sin egen existens, oförmögen att avgränsa sig själv från andra, som ”en vilsen kropp i självets primitiva kaoset”, ofta ovetande om de egna fysiska gränserna. Han avskärmar sig dels för att skydda sig själv, dels på grund av kommunikationsproblem. Han känner förvirring och ensamhet i förhållande till tid och rum. Enligt Schmitt liknar tiden och rummet i det psykotiska barnets universum de tid och rum som vi upplevt i spädbarnsåldern och för det mesta glömt bort. På grund av avsaknad av pålitliga referenser för att orientera sig stannar det psykotiska barnet i en osammansatt bild av världen.

Alla små barn har svårt att orientera sig själva i tiden, att föreställa sig att människor fanns före dem, att skilja igår från imorgon. Detta förvirringsstadium brukar försvinna vid fyraårsåldern. Ett vanligt sätt att lära sig skilja igår, idag och imorgon från varandra är att erfara att nattsömnen skiljer dagarna åt. För det psykotiska barnet är det väldigt svårt att sova eftersom att det innebär förlust av den viljemässiga kontrollen. Sömnen är ett avbrott i deras bevakningssystem och inte en tidsenhet som man kan referera till. Önskan att förneka natten, som även finns hos den vanliga neurotiska människan, är ännu starkare hos det psykotiska barnet. För att förstå tidens cykliska aspekt måste han kunna erfara naturliga fenomen, t ex årstider, som han upplever kommer utifrån och inte är alstrade av honom.

På samma sätt kommer upplevelsen av naturliga fenomens tidslängd, som till exempel
regnet eller torkan, att dämpa hans oro och bidra till utvecklingen av den icke linjära dimensionen av tiden, vilken är kopplad till känslolivet.

För att orientera sig sammanlänkar det psykotiska barnet, liksom vi, platser till tid och använder sitt visuella minne genom att associera bilder och upplevda situationer. Men för det psykotiska barnet är platsen och tiden helt sammanbundna, vilket innebär att ingen förändring tillåts på ett ställe. Han kan inte föreställa sig tidsintervallen mellan situationer, han kan inte föreställa sig någon annanstans när han är här. Om han återvänder till en plats efter fem år, återvänder han till samma situation som han upplevde då. På denna plats existerar inte dessa fem år. En ny plats motsvarar en ny tid där det psykotiska barnet är befriad från sitt förflutna : för honom är det förflutna inte förenat med hans egen person utan med den plats där han har vistats.

Det psykotiska barnets förvirring innebär också oförmågan att skilja det som är inom en själv från det som är utanför. Lämna en plats innebär lämna sitt varande och är en brytning av det ömtåliga självet. Schmitt hävdar att barnet inte förstår att han förflyttar sig och inte är förflyttad eller att omgivningen inte förflyttar sig omkring honom. Detta innebär att det är väldigt svårt att förändra mönster, eftersom en förändring riskerar att rubba det psykotiska barnets etablerade förhållningssätt och ifråga sätta hans identitet. Därför motsätter han sig förändringar. Att flytta på en möbel eller en tavla upplevs som en fysisk kränkning.

För att förflytta sig mellan olika platser, olika världar, använder det psykotiska barnet strategier, i form av objekt som han bär med sig. Dessa objekt utgör en bro mellan olika tider och rum. Enligt Schmitt säkerställer de hans identitet från en plats till en annan, från en stund till en annan och han ser dem som nödvändiga för den egna överlevnaden. Objektet som oförändrat kan tas från en plats till en annan speglar barnets möjlighet att förflytta sig och ändå fortfarande finnas. Dessa objekt verkar motsvara det som Winnicott har kallat övergångsobjekt och beskriver som en ”nästan oskiljbar del av barnet”.⁵⁹ Övergångsobjektet är betydelsefullt, inte minst när barnet hotas av förlust. Övergångsobjektets funktion är att försvara mot ångest. Övergångsobjektets roll kan, enligt min mening, även vara att skapa en sammanhållande struktur över tiden, en kontinuitet.

Sammanblandningen mellan tid och rum vittnar om barnets inre förvirring. Schmitt hävdar att barnet behöver att människor omkring honom inte förlorar verklighetskänslan i hans kontakt. Deras förankring i och verbalisering av verkligheten utgör för honom en ingångsmöjlighet till ett mänskligt liv.

Schmitt har observerat att det psykotiska barnets utveckling inte kännetecknas av kontinuitet utan sker i språng. Varje nytt steg innebär ett brott i den balans som han har skapat. Barnet måste då återskapa balansen och hitta ett nytt sätt att relatera till sin omgivning och till sig själv innan han kan fortsätta till nästa utvecklingssteg. Det handlar om en dialektisk utveckling där flera år kan skilja varje steg.

På grund av sin rädsla för det kaos som karaktäriserar hans upplevelse av tillvaron försöker det psykotiska barnet skapa ordning. För att kompensera samhällets förbud som han inte förstår använder han sig av riter och kodade stereotypa handlingar. Schmitt menar att dessa ritualer har en magisk makt att häva förbud samt en skyddande roll. Man kan nämna den typiska vaggande rörelsen, som med sin rytmiska aspekt har en lugnande och vilande inverkan. Även musik kan besitta denna roll av arkaiskt skydd. Dessa mekanismer finns ursprungligen hos oss alla men i vår civiliserade värld har ritualernas och högtidernas mening förskjutits och vi känner inte igen denna primitiva aspekt. Schmitt nämner betraktandet som ett annat arkaiskt skydd. Det psykotiska barnet kan ibland fastna i ett betraktande tillstånd. Han verkar då befinna sig där tid och rum är upphävda. Ofta är detta en flykt som avlägsnar honom ännu mer från verkligheten.

Den intellektuella begåvning som man hittar hos vissa psykotiska barn kan även den ha en funktion av försvarsmekanism. Den musikaliska begåvningen är ett sådant exempel. Det kan handla om teknisk förmåga där barnet inte är känslomässigt engagerad. Schmitt menar att det finns en risk att barnet blir ännu mer isolerat om man uppmuntrar en sådan begåvning som egentligen är en intellektuell skyddsmekanism.

Jacques Lacan menar att den psykotiska individen rör sig i en symbolisk värld som har en mening men som inte ens han själv förstår.⁶⁰ Lacan skiljer mellan tre olika ordningar : symbolvärlden, föreställningsvärlden och verkligheten. Symbolordningen karaktäriseras av en dualistisk struktur medan föreställningar och verkligheten kännetecknas av kontinuitet. Hos den psykotiska individen beträder den symboliska världen verkligheten. Även relationen till den egna kroppen finns på detta symboliska plan. Enligt Lacan kan en oförsiktig strävan att ersätta erkännandet på det symboliska planet med ett erkännande på föreställningsplanet vara en utlösningsfaktor för en psykos.

Lacans och Schmitts olika perspektiv tyder på svårigheten att hitta ett adekvat förhållningssätt i mötet med det psykotiska. Jag tror att musiken kan ses som kommunikationsmedel och verktyg i den relaterande processen och inte enbart som ett kodat språk eller intellektuellt skydd från känslomässigt laddade intryck och att den på så sätt länkar den symboliska världen till den känslomässiga och fysiska verkligheten samt erbjuder stora möjligheter till utveckling och mänsklig kontakt. Musikterapeuten Karin Schumacher har visat hur hon lyckats etablera kontakten med autistiska barn genom att musikaliskt spegla deras stereotypa beteenden.⁶¹ Enligt henne är det viktigt att musiken utgår ifrån barnets uttryck och sätts i ett sammanhang. Jag ser detta som ett sätt att främja utvecklingen av barnets känsla av själv och därmed som en möjlighet att han ska få uppleva tidens kontinuitet.


Depression

Cullberg definierar depression i ett psykodynamiskt perspektiv på följande sätt : ”En depressiv reaktion är en störning i självupplevelsen som kan förorsakas av motgångar eller svåra besvikelser.” Depressionen kan utlösas av traumatiska händelser såsom kränkningar och känslor av misslyckande. ”Det kan också röra sig om förlust av någon eller något som har haft stor betydelse för att den goda självkänslan skall upprätthållas.”⁶² Cullberg hänvisar till Grunberger som menar att depressionen orsakas av ett gap mellan jaget hos en individ och jagidealen.⁶³ När jagidealen inte bekräftar självkänslan uppstår ett depressivt självförakt. Depressionen uttrycker inre psykiska konflikter.⁶⁴ Tillståndet berör hela individen.

Det finns en rad symtom som hör till det depressiva tillståndet och rör individens
tidsuppfattning. Man kan nämna försämring av de kognitiva funktionerna och minnet, koncentrationssvårigheter, fördröjning av psykomotorisk reaktion och oförmåga att antecipera. En studie från Université Laval i Canada visar att deprimerade individer har en bristfällig hantering av tidsfaktorer.⁶⁵ Enligt denna studie uppnår de depressiva patienterna sämre resultat, både när det gäller koncentration, tidsuppskattning och reaktion, jämfört med en kontrollgrupp.

JC Nayebi har arbetat som psykoanalytiker med deprimerade människor i landsflykt och studerat den temporala störning som uppstår i samband med deras tillstånd. Han menar att deras tidsgränser mellan det förflutna, nuet och framtiden upphävs och att detta avslöjar en konflikt med verkligheten.⁶⁶ Nayebi hänvisar till Freud och nämner den fördröjda effekten av en traumatisk upplevelse. Denna upplevelse har kunnat lagras som ett förträngt minne och när en senare händelse aktiverar detta minne kan traumat ge upphov till psykisk sjukdom.

Nayebi har observerat att dessa deprimerade patienter upplever nuet som väldigt tungt och tidens flykt som outhärdligt. Samtidigt med en aspekt av tidens orörlighet och avstannande finns idén av tidens flykt, tiden som fortsätter rinna men i en verklighet där individen inte är engagerad. När verkligheten blir oförenlig med den inre själv- och världsbild som skapats över tiden leder detta till ett avbrott och omöjligheten att konceptualisera tiden och ta kontroll över den.

Musikterapeuten Jacqueline Verdeau-Paillès hänvisar till J. Sutter och den fenomenologiska bevisningen och hävdar att depressionen medför individens oförmåga eller begränsad förmåga att projicera sig själv i framtiden och bygga upp denna på ett aktivt och positivt sätt.⁶⁷ Tillståndet kännetecknas av försämring eller förlust av kapaciteten att antecipera. Intelligensen är orörd men patienten, som saknar hopp och entusiasm, har blivit oförmögen att använda sig av den. Förlusten av denna förmåga kan kopplas till ett antal symtom : förlust av intresse, förlust av vital energi och kreativitet, saktande och tröghet, störd tidsuppfattning och problem med integration i världens verklighet. Verdeau-Paillès menar att dessa symtom gäller alla former av hämmande depressioner och möts hos patienter i alla åldrar.

Framtiden har stannat av. Patienten kan varken projicera sig själv eller föreställa sig en framtid där han har en plats. ”Tiden upplöses i en obestämd väntan utan önskan, engagemang eller orienteringspunkt.”⁶⁸ Verdeau-Paillès hänvisar till Tatossian som menar att den sjuke inte längre är styrd av en framtidsvision och förlorar synkronism med världens tid. Detta kan uttryckas på olika sätt : antingen kan den depressive inte alls längre strukturera projekt, behärska tiden mellan konception, önskan och agerandet ; eller också blir detta försvårat av att den långsammare personliga tiden inte längre motsvarar den sociala tiden ; eller blir väntan outhärdlig på grund av frånvaron av självkontroll vilket leder till att patienten agerar otåligt och våldsamt.

Tellenbach har, enligt Verdeau-Paillès, introducerat begreppet ”den atmosfäriska dissonansen” och menar att den deprimerade människan känner sig exkluderad från världen, då det finns en störning, en dissonans i ”atmosfären”, självtilliten, denna speciella stämning som möjliggör medvetandet av att vara integrerad i världens verklighet och etablerandet av relationerna mellan självet och världen. I allvarliga fall av depressioner som tangerar psykotiska tillstånd har patienten tappat kontakten med verkligheten och förstår inte längre meningen i sin omgivning.

När han i ett brev beskrev den känslomässiga aspekten av ett depressivt tillstånd i samband med åldrandet, använde Freud metaforen av saknaden av ett eko, som om att spela piano utan pedalen.⁶⁹ Denna musikaliska metafor ger musikterapeuten en ledtråd angående ett möjligt terapeutiskt förhållningssätt som går ut på att skapa resonans åt den depressiva patientens dova känslor.

Enligt Verdeau-Paillès kan musiken, med sin rytm och sin puls hjälpa patienten att stämma sin personliga tid med världens tid. Samtidigt dämpar musiken patientens ångest genom att få denna att glömma för en stund känslan av tidens avstannande och flykt, två sidor av den depressives tidsuppfattning som jag nämnt tidigare. Musikterapin utgör ett stöd för patientens latenta resurser och för att stimulera dennes aktivitet, kreativitet och lust att engagera sig i en tillfriskningsprocess.


KASAM

Aaron Antonovskys syn på hälsan, det så kallade salutogenetiska perspektivet, handlar om att bejaka det friska hos människan. Synsättet utgår ifrån att det finns en naturlig tendens till entropi hos alla levande organismer.⁷⁰

Antonovsky vill se hälsan som ett relativt tillstånd i ett kontinuum. På det sättet betraktar han individen ur ett holistiskt och historiskt perspektiv och intresserar sig för faktorer som befrämjar en rörelse mot den friska polen.

Antonovsky anser att ”känslan av sammanhang är en mycket viktig faktor bakom upprätthållandet av ens position på kontinuitet hälsa-ohälsa och rörelser mot dess friska pol.”⁷¹ Han definierar KASAM som ett begrepp med tre centrala komponenter : begriplighet, som avser graden till vilken man förväntar sig att förstå det som händer, hanterbarhet, som gäller graden till vilken man upplever sig ha resurser för att klara kraven och meningsfullhet, som syftar till graden av känslomässig engagemang och motivation.

Antonovsky beskriver den första komponenten av KASAM, begripligheten, i termer av varaktig men dynamisk känsla av tillit till inre och yttre stimuli, vilket förutsätter att dessa är strukturerade, förutsägbara och begripliga. Detta innebär förmågan att förstå ett
tidsförlopp, att förstå hur skeenden är organiserade över tiden i ett deterministiskt tänkesätt.

Hanterbarheten betyder att man kan samordna och agera i förhållande till dessa skeenden, att man deltar i tiden.

Den tredje komponenten, meningsfullheten syftar till livets känslomässiga innebörd. Den kan även ha, som jag ser det, en andlig dimension. Jag menar att, med vetskapen om livets dödliga utgång, behöver människan kunna uppleva att det egna livet har sin plats i ett större perspektiv för att kunna känna meningsfullhet. Detta perspektiv kan vara relaterat till andra människor och omgivningen, eller sträcka sig bortom det egna livets tid. I en sådan dimension möts tid och rum i en evig varaktighet. Människornas sätt att finna meningsfullheten kan ha olika skepnader. Det kan vara genom att föra sitt arv vidare, genom en sysselsättning som upplevs som viktig och värderas av omgivningen, socialt engagemang, ett religiöst eller filosofiskt förhållningssätt, konst eller musik.

Känslan av sammanhang kan vara hög för en människa men på ett avgränsat område. Den behöver inte omfatta hela världen för att man ska må bra men vissa sektorer är viktiga och kan, enligt Antonovsky, inte uteslutas helt ur ett hälsoperspektiv. Dessa sektorer är ”ens känslor, de närmaste interpersonella relationerna, den huvudsakliga sysselsättningen, och existentiella teman (död, oundvikliga misslyckanden, tillkortakommanden, konflikter och isolering).”⁷² Antonovsky hävdar att en person med ett starkt själv och en fast identitet har en stark KASAM. En stark KASAM kännetecknas även, enligt Antonovsky, av en viss autonomi, som möjliggör anpassningen till förändringar.

Antonovsky refererar till anknytningsteorin och menar att spädbarnet har en medfödd förmåga till samspel med sin omgivning.⁷³ Ur detta samspel växer medvetandet om kontinuitet och permanens, känslan av tillvarons förutsägbarhet och begriplighet. Om barnet ges möjlighet till påverkan och ett kärleksfullt och positivt gensvar kommer även känslan av meningsfullhet att utvecklas. Rimliga krav och utmaningar med hänsyn till barnets förmåga samt konsekvent gensvar på barnets beteende skapar känslan av hanterbarhet.

Erfarenheterna under barndomen, adolescensen och ungdomen påverkar KASAM som enligt Antonovsky så småningom stabiliseras till ett personligt värde. En hög KASAM innebär förmågan att relatera till verkligheten, till sin egen historia och att projicera sig själv i framtiden. Kontinuitetskänslan och de psykiska tidsstrukturerna är grundläggande faktorer för att denna integrering i verkligheten ska kunna ske. Självets förmåga att relatera till sin omgivning och att uppleva konstans trots förändring ser jag som betydelsefulla element för att främja denna hälsofrämjande förankring.

Antonovsky ställer frågan om möjligheten att på terapeutiskt sätt påverka en individs
KASAM. Han menar att ”alla former av terapi som befrämjar en varaktig och konsekvent förändring av människors reella livserfarenheter” gör det möjligt för dem att ”inom ramen för sina liv söka (...) KASAM-förhöjande erfarenheter”.⁷⁴

Jag anser att musikterapi på psykodynamisk grund är just en sådan terapiform som kan påverka människans KASAM. Jag beskrev i del II.5 ”Den musikterapeutiska processens tid” hur musiken och den terapeutiska relationen kan öppna för testandet av gränser och rollförändring. Detta resulterar även i en förändring av självupplevelsen i förhållandet till omvärlden. Musikterapi erbjuder en modell som formas av både musikterapeuten och patienten i ett samspel och svarar mot den senares behov av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. I musikens symboliska dimension kan patienten upptäcka en innebörd som kommer att lysa över dennes andra livsområden.


III.1.3 Jungs teorier

Psykets symboliska dimension har varit föremål för psykoanalysens utforskning. Carl Gustav Jungs arketypiska begrepp är numera allmänt erkänt bland psykologiska teorier i synnerhet inom drömpsykologi. Hans teori om synkronicitet är än i dag kontroversiell. Båda teserna strider i viss mån mot västvärldens gängse uppfattning av verkligheten. Den linjära tidsaspekten utifrån vilken vi bygger våra existenser dominerar inte i dessa teorier och ersätts av en annan ordning.


Arketyper

”Varje enskild individ hyser utom personliga reminiscenser stora ”urbilder”, (...) dvs. de nedärvda möjligheterna till mänskliga föreställningar, sådana de varit i alla tider. Existensen av detta arv förklarar det egentligen märkvärdiga fenomenet att vissa sagomotiv och ämnen upprepar sig i identiska former över hela jorden. Detta förklarar vidare att till exempel sinnessjuka noggrant kan reproducera precis samma bilder och sammanhang som vi känner till från gamla texter.”⁷⁵

Jung menar att möjligheterna till föreställningarna går i arv, inte själva föreställningarna. Dessa fantasier, som inte beror på personliga reminiscenser är manifestationer från det undermedvetnas djupare skikt, ”där de allmänmänskliga, uråldriga bilderna slumrar”. Jung har kallat dessa bilder eller motiv arketyper.⁷⁶ Detta innebär insikten att det omedvetna har två skikt som bör särskiljas : ett personligt omedvetet, som Jung kallar skugga, och ett överpersonligt omedvetet av Jung kallat det kollektiva omedvetna.⁷⁷

Jung betraktar arketyperna eller urbilderna som avlagringar av mänskliga erfarenheter, vilka ständigt upprepas. Solens dagliga skenbara kretslopp är en sådan välkänd erfarenhet, liksom månens faser. De upprepade fysiska företeelserna har gett upphov till mytiska föreställningar. Dessa fantasiföreställningar är subjektiva reaktioner på fysiska förlopp. Enligt Jung verkar arketyperna inte enbart vara präglingar av ständigt upprepade erfarenheter utan även krafter eller tendenser till att upprepa samma erfarenheter.

I detta synsätt är den cykliska aspekten av tiden dominerande. Men arketyperna innehåller ytterligare tidsdimensioner. Det handlar om ett eoniskt tidsperspektiv, som inte stannar vid individens livsgränser och där framtiden inskriver sig i det förflutna.

Enligt Jung tycks arketyperna ha en fascinerande, överväldigande verkan på medvetandet på grund av deras specifika energi, inflytande eller kraftladdning. Det personliga omedvetna har sin gräns vid de tidigaste infantila minnena. ”Det kollektiva omedvetna omfattar däremot den preinfantila tiden, dvs resterna av förfädrens liv.” Jung menar att när den psykiska energin under sin regression passerar den tidigaste infantila tiden, vaknar mytologiska bilder : arketyperna. Dessa innefattar, enligt Jung, en karmisk dimension.⁷⁸ Det arketypiska innehållet härstammar från en epok bortom den mänskliga relativt korta tillvaron och tenderar att förvandla utvecklingen till en tillbakagång, ”ända tills den energimängd som det kollektiva omedvetna aktiverat har blivit förbrukad”.⁷⁹ För att energin återigen ska kunna disponeras behövs en medveten uppgörelse med det kollektiva innehållet. Jung kallar denna uppgörelse transcendent funktion.

I det kollektiva omedvetna uppträder föreställningarna i motsatspar. Jung menar att psykisk energi bygger på inre kontraster och motsättningar (vilket stämmer med Lacans definition av ett symbolspråk som jag tidigare nämnt) och att inre konflikter löses genom att
acceptera båda sidorna av dessa motsatspar. Den transcendenta funktionen förenar motsatserna till en ny uppfattning, som inte enbart är intellektuell utan också en förståelse genom upplevelse.

Jung hävdar att kristendom formar vårt medvetande i så hög grad att den omedvetna motsatspositionen inte kan upptas på grund av att den står i strid med de rådande grundåskådningarna.

Jag kan återkoppla denna ståndpunkt till det jag redan har skrivit om tid som kulturell föreställning. Genom vår kultur har vi skapat medvetna strukturer som förser oss med en sammanhängande bild av verkligheten. Detta gör det svårt för oss att förstå och föreställa oss andra förklaringsmodeller som inte stämmer med denna bild. Kunskapen om arketyper för med sig tanken att dessa medvetandestrukturer innebär inre konflikter eftersom de utesluter en del av vår psykiska verklighet. Gudar, demoner och andra mytologiska gestalter som tidigare varit bundna till religiös kult har i vår upplysta civilisation hemfallit åt människans omedvetna som ett libidoöverskott med arkaiskt livsinnehåll.⁸⁰ Jung menar att vårt rationella samhälle, genom att nedvärdera det irrationella, ger upphov till destruktiva krafter eftersom individen då tvångsmässigt måste leva ut det irrationella.⁸¹

Jungs teori inspirerades av den kinesiska kulturen. Kinesernas tidsuppfattning utgår ursprungligen från två cirkelformade tidsmodeller eller tidsmandala där ordningen sker i motsatspar som balanserar varandra i en cyklisk rörelse. Tiden tillhör den maskulina principen Yang, medan den kvinnliga motsvarigheten Yin, associeras med rummet. Tillsammans utgör de Tao, lagen som styr kosmos. Tid och rum samspelar och binds av varaktighet. Meningen med tiden är att göra det potentiella verkligt.⁸²


Synkronicitet

Även beträffande Jungs begrepp om synkronicitet kan man härledas till den kinesiska tidsfilosofin som inspirationskälla. Synkronicitet innebär att sammanträffanden av händelser i tid och rum är mer än bara slumpen, ett beroendeförhållande de objektiva händelserna sinsemellan och mellan dessa och observatörens psykiska tillstånd. Denna teori förutsätter att kosmos har en psykofysisk struktur, vilket stämmer med de gamla kinesernas uppfattning liksom med de moderna fysikernas.⁸³

Synkronicitet betyder att en situation kan tolkas ur ett tillfällighetspel av meningsfulla och begripliga sammanträffanden.

Jung observerade att en patient drömde om symboliska bilder som sedan sammanföll med yttre händelser.⁸⁴ Det tyder på ett samband mellan den fysiska och den psykiska världen som två aspekter av samma verklighet. Jung betraktar denna ordning som akausal, d v s en ordning som finns i naturen utan att kunna förklaras i orsakssamband. Synkronicitetens ordning betecknas av automorfism och en numinös karaktär. Informationsöverföringen sker på ett universellt symboliskt språk.

Synkronicitetsbegreppet inbegriper synskhet och profetiska drömmar. Det kännetecknas av händelser som motsäger sannolikheten och verkar meningsfulla. Synkronicitet är grundad på en syn på tid som motsvarar det taoistiska tänkandet : man utgår från nuet och tiden betraktas som ett fält, en uttänjd rymd, med viss kvalitet som rymmer alla känslor och där både inre och yttre skeenden finns.

Enligt Jung blir synkronicitet mer synlig och tydlig i perioder av kris.⁸⁵ Engagemang liksom den affektiva faktorn är betydelsefulla. Upplevelser av synkronicitet gränsar till ett psykotiskt tillstånd. Jung menar att man kan framkalla synkronicitet genom att försätta sig i ett starkt affekttillstånd, som kan nås genom olika tekniker. Tillstånd av ”flow”, trans, meditation, shamanism, kommunikation med en andlig värld eller dödsriket är olika sätt att bottna och få kontakt med andra dimensioner. Spådomstekniker använder sig av ett symboliskt medium som återspeglar människans inre eller yttre situation och finner en korrespondens
mellan inre och yttre fokus på nuet.

Vetenskapsmannen Wolfgang Pauli, som hade kontakt med Jung, hade starka synkronicitetsupplevelser. Materian betedde sig konstigt i hans närvaro och Pauli kunde alltid känna när det var på väg att inträffa. Detta återkommande mönster såg han som ett spänningstillstånd, en inre spänning som enligt honom kunde kopplas till en energibalansering.

Enligt Jung är vidgning av medvetandet syftet bakom synkronicitet. Det handlar om en spegling mellan psyke och materia, en mognadsprocess och livsåskådning där man är närvarande i nuet och lyhörd i stunden för vad som uppträder. Den inre ordningen och harmonin respektive oordningen och disharmonin motsvarar yttre ordning och harmoni respektive kaos och disharmoni.


III.2 Det musikterapeutiska mötets tid

I musik – och även i psykoterapi – använder man begreppet ”timing”.⁸⁶ Timing betyder att man agerar i just ett ögonblick så att det känns rätt, meningsfullt. Jag tror att de kognitiva funktionerna inte räcker för att befinna sig i ett sådant läge. Timing påminner mig om den inre ordning och harmoni som är förenad med upplevelsen av tid och med en affektiv närvarokänsla och som gör att man upplever sig själv i situationen som en helhet, i spegelspelet mellan psyke och materia.

Den musikterapeutiska relationen karaktäriseras av engagemang och känslomässig laddning. Den kan betraktas som ett spänningsfält mellan musikterapeuten och klienten. Inom psykoanalysen beskrivs detta fält i termer av överföring, motöverföring och projektioner. Projektion betyder att man tillskriver andra människor tankar och känslor som man själv hyser men har undanträngt. Med överföring avses ”de omedvetna föreställningar, önskningar och fantasier som återupprepas och iscensätts i omvärlden och i förhållandet till andra människor”.⁸⁷ Den psykoanalytiska situationen betecknas av att patientens överföring samlas och fokuseras på terapeuten. En genklang av medvetna och omedvetna känslor väcks hos terapeuten och kallas motöverföring.

Jag har uppmärksammat dessa psykologiska fenomen och undrat hur specifika mentala föreställningar och bilder kan vandra mellan klient och musikterapeut utan att ens ha nämnts i samtal. ”Det är ofrånkomligt, menar Fliess, att patientens överföringskonflikter, under det att de passerar genom det vi kan kalla analytikerns psykiska arbetsmetabolism, tillfälligt också måste bli den senares intrapsykiska konflikter.”⁸⁸ I min musikterapipraktik har jag upplevt att särskilda situationer tillhörande den terapeutiska relationen och märkliga sammanträffanden upprepats i olika sammanhang utanför det musikterapeutiska rummet, samt att egna drömmar föregått och motsvarat klientens berättelse om specifika inre bilder. Dessa fenomen är svåra att förstå i ett kausalt tänkande. De rör det psykiska planet men jag ser en parallell med tankegångar som tyder på att liknande förhållanden även tycks förekomma på den fysiska nivån, tankegångar som, enligt Havenesköld, finns inom kvantteorin där man arbetar ”på ett mysterium som handlar om hur fenomen kan påverka varandra över avstånd fastän de saknar möjlighet att direkt kommunicera med varandra.”⁸⁹ Jag kan tänka mig att i de nyss nämnda fallen av psykiska sammanträffanden har det musikaliska inslaget bidragit till att forma gemensamma bilder utifrån ett känslomässigt innehåll. Det som förvånar mig är att bilderna och situationerna var så specifika och tydligt samstämmiga. De kan förklaras i belysning av Jungs arketyp- och synkronicitetsteorier. Enligt Jung uppträder arketyperna för det mesta i form av projektioner. Jung menar att bilder som hör till det kollektiva omedvetna kan projiceras i överföringsprocessen mellan patienten och terapeuten.⁹⁰ ”Dessa ordlösa tilldragelser, som framkallas av regressionen till den preinfantila perioden, kräver inte att ersättas utan att bli individuellt gestaltade i den enskildes liv och verksamhet.”⁹¹

Gestaltningen av dessa inre kontraster och motsättningar är just en möjlighet som erbjuds inom musikterapi. I musiken kan motsatser finnas samtidigt, de behöver inte utesluta varandra. Margareta Forss Wärja beskriver i ”Konstnärliga terapier” en metod kallad metaforisk improvisation där det symboliska innehållet, hämtat exempelvis från klientens drömmar, ges en musikalisk form.⁹²

I musiken finns möjlighet till både analog och deklarativ symbolisering. Den kan därför utgöra en länk mellan det rationella tidsbundna och upplevelsen av det irrationella eviga nuet :

”När tiden saktar ner och kroppen inte längre orkar befria sig själv från gravitationen – som i depression och melankoli – eller när tiden har stannat och subjektet utesluts från en symboliskt delad erfarenhet – som i psykos – är det ofta enbart musik som lyckas förena den konkreta oöversättbara musikaliska klangen och rytmen med patientens slocknade tempo.”⁹³


IV TIDSSYMBOLER I MUSIK OCH MUSIKTERAPI

Vi har nu sett hur de psykiska tidsstrukturerna överskrider fältet för individens livserfarenhet. Musik är en form som gestaltar dessa mentala strukturer och tidsföreställningar. Jag vill illustrera detta genom att välja några tidssymboler och tidssymboliska företeelser som kan urskiljas i musik och i musikterapi.


IV.1 Tidssymboler i musik

I de följande avsnitten föreslår jag en korrespondens mellan tidens representationer i religion och mytologi, och tidssymboliska musikaliska element.


Tid i skapelse- och förintelsemyter

Tiden associeras i många mytologiska system med förintelse, död och även ondska.⁹⁴ Den symboliska bilden av tiden som döden lever kvar i den kristna tidsepoken och framställs som en destruktiv kraft. Den grekiska gudinnan Ananke, nödvändighetens gudinna och en av de fyra gudinnor som ansvarade för motsättningarna i universum, gifte sig med Kronos och höll universum i kraftfulla bojor samt omgav den i form av en orm. Saturnus liksom Kronos åt upp sina egna barn och skildrades som en sträng gammal man med en lie och ett timglas. Under medeltiden representerade han, som Fader Tid, en mörk aspekt av gudomligheten och påminde oss om alltings förgänglighet. I den kristna traditionen dominerar en
linjär uppfattning om tiden. Den bygger på tron att Gud har en plan och leder mänskligheten framåt mot fullkomlighet och slutligen till världens undergång. De arketypiska förebilderna förnyas genom riter och återberättelsen av skapelsemyterna. Inkarnationen av
Kristus, till exempel, utgör en unik händelse som gett uppskov till högtider och myten om Messias återkomst. Denna myt betecknar en inriktning mot framtiden.

Saturnus

Dessa skapelse- och förintelsemyter beskådas enligt min mening i musikens form. Varje musikaliskt stycke har en början, ett dynamiskt förlopp och ett slut. Det kan födas i en ton, ett tema som förändras, leder framåt och har en riktning, mot fullkomlighet enligt, förmodar jag, kompositörens önskan och mot förintelse. Varje gång ett musikstycke spelas
gestaltas människans mytiska bild av tidens resa.


Den cykliska tiden

Parallellt med den linjära uppfattningen av tid finns det en cyklisk uppfattning. I vår judisk-kristna religion uppfattar vi Gud som helt utanför tiden och som skapade tiden med världsalltet. Först skapade han sol och måne, då kom dag och natt och därmed tiden. I många mytologier framställs tiden som en solgud.

I musiken motsvaras denna cykliska aspekt av rytmen. Skiftena mellan mörker och ljus gestaltas visuellt på vissa instrument som har vita och svarta tangenter och i språket då man beskriver musik i termer av ljusa och mörka toner. Jag associerar även durharmonier till dagen och mollharmonier till natten och menar att växlingen mellan dessa musikaliska element representerar en cyklisk tidsaspekt.


Tid som en ström

I grekisk mytologi representeras tiden av guden Oceanos, en flod eller cirkelformad ström som omsluter världsalltet. Allt vatten på jorden och särskilt Oceanos, var skaparen och förgöraren av allt. Oceanos var också en slags ursprunglig världssjäl. Oceanos identifierades även med guden Aion. Aion beskrivs som en cirkelformad ande som ger liv och död och härskar över allt. Aion syftar på en eonisk tid som existerar mellan den tidlösa idévärlden och den tidsbundna förgängliga världen, ett ständigt varande som rör sig i en evig cirkel. Denna tidens gud, en ande där alla ljusa och mörka motsättningar bor, vaktar porten till mysterierna. Denna bild av varandets dynamiska aspekt, av den psykofysiska energins princip som innefattar förändring och varaktighet, kan kopplas till beskrivningen av arketyp och till den kinesiska tidsuppfattningen som jag tidigare presenterat. Jag ser en kor-respondens till musikens flöde, ”flow”, känslan av en andlig dimension som kan finnas vid den musikaliska upplevelsen, känslan av kontinuitet, den melodiska aspekten, klangen och även pulsen.

Oceanos

Varaktighet

Även i Indien betraktas tiden som den högsta gudomen, en oändlig ström av liv och död. Vishnu och Shiva representerar tiden : Shiva, världsalltets energi samt allomfattande tid, och Vishnu, tiden som förstör. För den upplysta människan är dagen evig, solen går varken upp eller ner och tingens förgänglighet är en illusion. Tanken om evigheten finns också representerad i egyptisk mytologi. Osiris, som återkom från dödsriket, bodde i Evighetens hus och sa : ”Jag är gårdagen, nuet och morgondagen.” En särskild gud, Heh, personifierade oändlig tid.⁹⁵ Detta påminner mig om den särskilda närvaron som ger känslan av tidsupplösning i en musikupplevelse. Det musikaliska element som jag tycker bäst motsvarar denna kvalitet är klangen.


Förändring

Oceanos föreställdes även som en orm med zodiaken på ryggen, som bet sig själv i svansen. I Egypten liksom i Grekland associerades tiden med ormen, som symboliserade liv och hälsa. Solguden Ra var tidens härskare och bytte skepnad varje timme. Han steg upp som en skarabé och ner till dödsriket som en krokodil. Vid midnatt tog han skepnaden av ett dubbelt lejon, Ruoti, som representerar gårdagen och morgondagen. Jag ser dessa föreställningar som symboler av tidens förändring och diskontinuitet. Idén av kvantsprång finns i ormen som byter skal och i djuren som förvandlas. Denna finns också i musiken och alla dess dynamiska kontraster. Även i en melodi finns diskontinuitet mellan varje ton och mellan varje ansats. Samtidigt har denna förändring en aspekt av kontinuitet och konstans. Liksom Ruoti eller Osiris som förmedlar tanken om helhet, finns helheten i den harmoniska strukturen och i den melodiska slingan.


Tid som ett hjul och som tal

I de olika kulturerna är också hjulet och zodiaken vanliga förekommande symboler för att representera tiden. Vårt eget astrologiska system består av bilder av gudomligheter som rör sig framåt i en cirkel. Zodiakens tolv tecken beskriver livets cykel och cirkelns centrum betraktas som den orörliga aspekten av varelsen, axeln eller medelpunkten som gör varelsernas rörelse möjlig men motsätter sig denna rörelse, liksom evigheten motsätter sig tiden. I Indien kombineras den cykliska uppfattningen av tiden med föreställningen av ett periodiskt förintande och återskapande av universum. Varje cykel, en eon, består av 4 320 000 år, fördelad på fyra tidsåldrar som försämras stegvis till upplösningen då en ny cykel börjar. Den har 12 000 heliga år där en helig årsvaraktighet är 360 år. Tiden består av en kosmisk rytm som kan symboliseras av ett evigt roterande födelse- och dödshjul med ändlösa reinkarnationer. Den cykliska aspekt som finns i rytmen har jag redan nämnt. I den västerländska musikens rytmiska notation brukar man använda sig av tal, där 4 och 12 är vanliga grundläggande tal. Vi representerar harmonier i en kvintcirkel med tolv tonarter. Även vår västerländska skala har 12 toner.


Tid som en spiral

Spiralen är en modell som kombinerar den linjära och den cykliska strukturen av tiden. Upptäckten av den genetiska substansen formad som en dubbel spiral bekräftar att den biologiska modellen överensstämmer med en arketypisk föreställning av tiden som en spiral. Vi vet idag att livet styrs av DNA-molekylen som består av en balanserad sammansättning av fyra parvis förenade ämnen. Den är formad som en spiral med två kedjor . DNA-molekylen kontrollerar hela organismens form, struktur och funktion. Denna struktur har sin motsvarighet i den musikaliska indelningen i oktaver.

Korrespondensen mellan tidsrepresentationerna speglar en helhetlig uppfattning av tid och verklighet, ett komplext system som motsvarar våra psykiska tidsstrukturer och inom vilket våra liv inskriver sig.

IV.2 En resa genom tiden

Jag vill nu återknyta till teorin om arketyperna och berätta om en GIM-resa som gjordes i samband med musikterapeututbildningen. GIM - ”Guided Imagery and Music” - är en receptiv musikterapeutisk metod som utvecklades av Helen Bonny. Under en GIM -session lyssnar klienten på speciellt utformade musikprogram i ett avslappnat tillstånd och berättar om de inre bilder som dyker upp. Man använder sedan olika modaliteter, som till exempel bild, för att bearbeta upplevelsen.

Det musikprogram som användes vid den aktuella GIM-resan heter ”Peak experiences” och är komponerat som följande : Beethovens 5:e pianokonsert, Vivaldis Gloria, ”et intera pax”, Bachs Toccata och fuga, Faurés Requiem ”In paradisium” och förspelet till Wagners
Lohengrin.

GIM-resan är den andra i en serie och i den föregående resan uppenbarade sig bilden av en grotta med en lönndörr till ett medeltidsslott.

Jag är en vit snigel i den universella natten, med i mitt skal, bilden från gårdagens resa där den förtrollade grottan, lönndörren och det medeltida slottet finns. Jag befinner mig på ett stort skepp med vita segel som lockas av månen och dess kvinnliga ängelns sång. På en bana av ljus faller regndroppar av mjuk sten under mina fötter vid varje ett av mina steg. I mitt skepp ligger snäckor. Natten liknar ett skimrande hav med skummande vågor i månskenet. Jag drar med lätthet mitt skepp, i repet som håller det bakom mig. Repet förbinder mig till månens ängel, det är ett av hennes gyllene hårsstrå längs vilket jag hissar upp mig själv. Ängeln har en lila klänning och en gyllene krona, hon leker kurragömma med mig, döljer sig bakom månen. Bakom månen ser jag hajfenor som sticker upp. Jag närmar mig. Jag dansar med hajarna, jag är en av dem. Vid min ankomst har månen blivit en ring av gyllene ljus. Jag går på ljuset utan att falla. Ljusets ring blir öppningen av ett gyllene horn. Där finns en mantelklädd gestalt som sedan försvinner. Jag sätter mig vid munstycket och vill bli lämnad i fred. Plötsligt blir jag uppsugen av det svarta, av antimaterian. Jag landar i ett svart håll, bortom universum. Allt är svart. Jag är själv en svart prick mitt i det tomma intet. Jag är död. Jag väntar, länge. Jag förvandlas till damm som regnar över en sandstrand. Det är fortfarande natt. Kommer det någonsin att bli dag ? Mitt skepp vilar i havet tätt intill stranden. Jag gräver i sanden med en metallspade. Jag samlar upp några sniglar som jag lägger i gräset, vid strandens gräns, vid ett skogsbryn. Jag hämtar sedan ett glas vatten och vattnar runt om sniglarna för att de ska ha en gynnsam miljö. Äntligen blir det dag. Jag klättrar upp i ett träd ; som en apa hänger jag och gungar och jag kastar mig från gren till gren, från träd till träd.

Jag har inte för avsikt att erbjuda en tolkning av bilderna i denna GIM-resa utan vill kommentera de tidssymboliska aspekterna. Resan sträcker sig över en tidsperiod av kosmisk rymd, som omfattar mänsklighetens evolution. Man kan iaktta en arketypisk dimension och betrakta denna resa som en föreställning av livets utveckling.

För att sätta dessa bilder i ett sammanhang vill jag gärna referera till biologins beskrivning av evolutionen. Livsutvecklingen är en komplex process som sträcker sig under långa tidsrymder. Elva miljarder år efter Big Bang förenades några grundämnen på jorden och livet uppstod, av livlösa elektriska laddningar. För att ge ett tidsperspektiv vill jag nämna att universums ålder är cirka 15 miljarder år, jorden 4,6 miljarder år och livet på jorden kring 4 miljarder år. Livsutvecklingen kan spåras till en gemensam anfader. De genetiska instruktionerna hos allt liv på jorden är skrivna på samma språk och med samma kod. Det är ett av bevisen för att alla organismer på jorden härstammar från en enda anfader. Molekylärgenetik visar hur livet är uppbyggt. Levande organismer är uppbyggda av icke levande molekyler. DNA-molekylen innehåller en genetisk information eller kod som förs vidare till avkomman hos alla levande organismer. Den har förmåga till självkopiering och tillverkar proteiner - utifrån kolatomens fyra bindningar -. Under en enda sekund sker miljontals kemiska reaktioner och cirka 2 000 proteiner skapas.⁹⁶

Bilderna i den återgivna GIM-resan skildrar evolutionen på ett poetiskt sätt. Den karmiska dimensionen, som enligt Jung innefattas av det arketypiska begreppet finns också med. Tidens cykliska aspekt och den eviga varaktigheten representeras av växlingen mellan natten och ljuset. Repet eller det gyllene hårsstrået kan också betraktas som en tidssymbol, som jag ska återkomma till i nästa avsnitt.

Musikens betydelse för uppkomsten av de inre bilderna är värd att påpeka. Finns dessa symboler av tidsdimensionen i själva musiken eller utgör musiken ett stöd för att framkalla dem ? Eller kanske båda delarna ? Hur som helst vittnar denna resa att GIM-metoden, i och med den symboliska användningen av musiken, är ett utmärkt verktyg som kan leda till känslan av delaktighet i en större dimension och stödjer upplevelser av meningsfullhet.


IV.3 Tidsgestaltning i en musikterapisession

Under ett samtal i min musikterapipraktik nämnde en klient myten om de tre nornorna som spann och delade ut livstrådar, olika långa för varje människa. Jag erbjöd henne att gestalta detta i en röstimprovisation med hjälp av en avlång silkesduk som skulle föreställa livstråden :

Hon väljer en gul tygduk och sjunger ”sig in i det”, rör duken upp och ner, fastnar ibland, knyter tråden, löser upp knuten med ett segerläte, tänjer tråden och rösten.⁹⁷

Denna symboliska handling användes som ett sätt att förena en affektiv upplevelse med en mytisk dimension, att hitta lösningar genom svårigheter och att, i ett harmoniskt samspel mellan den egna kontrollen av tiden och universella krafter, sätta sin tid och sitt liv i ett större sammanhang som kunde uppfattas som meningsfullt.

Det finns en ambivalens i knutens symbolik. Knuten härleder både till krisen och döden och till lösningen och befrielsen. Den symboliserar makten som förenar och skiljer. Att lösa upp knutar betyder, på ett andligt plan, en befrielse från belastande band för att leva på en högre nivå.⁹⁸ Man använder också ordet knut angående rösten. Termen får då en fysisk och affektiv innebörd.

Den nordiska myten om nornorna har sin motsvarighet i de tre moirerna från grekisk mytologi och påminner även om Ananke, som också spinner vår livstråd och klipper av den vid dess ödesbestämda slut. Ananke personifierar även dödens fångenskap.⁹⁹ Denna föreställning påminner oss om alltings förgänglighet.

Tråden symboliserar ödet. De tre nornorna bevakar ödets brunn vid världsträdet Yggdrasil. I grekisk mytologi väver Atena och Arachne berättelser om gudar och människor. Att spinna, eller leka med tråden, betyder mer än bara ödets bestämmande utan innebär också ett skapande. Homeros i Odysseus anspelar på en gyllene kedja eller ett rep som länkar himlen och jorden, förenar den mänskliga förgängligheten med gudomligheten, förbinder förnuftet med andligheten. Detta rep, liksom Ariadnes tråd i Minotaurus labyrint är övergången mellan två världar, mellan fysisk verklighet och psyke. Så är även sången som förenar den skapande principen med skapelsen. Sången är skapelsens svar till sin skapare.¹⁰⁰

Denna lek illustrerar hur man i musikterapi kan arbeta med upplevelsen av tid och sammanhang. I den symboliska dimensionen finns en genklang av den mänskliga erfarenheten.


V SAMMANFATTNING OCH DISKUSSION

Jag har haft för avsikt i min uppsats att studera förhållandet mellan individens psykiska tidsstrukturer och känsla av sammanhang samt hur dessa strukturer organiserar vår verklighet på både kulturell och psykologisk nivå. Jag har även velat visa hur dessa förhållanden speglas i musik och musikterapi och anknyta de presenterade teorier och reflektioner till det symboliska planet.

Jag ställde frågor som ledning i min undersökning. Låt mig rekapitulera vad jag kommit fram till, fråga för fråga.


Vad innebär den sociala aspekten av tid i musikterapi ?

Jag har presenterat tid som en kulturell föreställning, en mental konstruktion som normaliserar vår sociala organisation och tillvaro. Denna normalisering stödjer individens anpassning och trygghet, vilket kan kopplas till hälsoaspekter. Inom denna struktur erbjuder musikterapi en ram kring en omfamnande och välavgränsad process med planering-, start-,
bearbetning- och slutfaser, en form som överensstämmer med vår tidsnorm och är härbärgerande. Detta kan anknytas till Aaron Antonovskys KASAM-teori som ser begriplighet - vilket förutsätter struktur och förutsägbarhet - och hanterbarhet - förmåga att förhålla sig till skeenden och att delta i tiden - som viktiga hälsofaktorer. Antonovskys begrepp om begriplighet förutsätter ett deterministiskt tankesätt. Jag har dock presenterat teorier där även icke deterministiska tankesätt möjliggör en förståelse av omvärlden. Det handlar om Jungs teorier, om olika mytologiska traditioner och om symboliskt uttryck. Vilken världsbild och förklaringsmodell man väljer är alltså viktigt för att förhålla sig till tidsaspekterna och integrera sin - musikterapeutiska - verksamhet i ett socialt sammanhang.

Det är musikterapeutens ansvar att erbjuda en struktur för musikterapiverksamheten och inom musiken. Jag har tagit hjälp av filosofiska reflektioner om inre tid för att beskriva den musikaliska tidsupplevelsen. Det finns analogier mellan denna inre tid - där varken det förflutna eller framtiden finns, utan enbart en evig varaktighet som kontinuerligt skrider framåt - och upplevelsen av tidsupplösning i musiken. Jag har nämnt de paradoxala känslorna av att bemästra tiden samt av att tillhöra ett större sammanhang som kan upplevas i musiken.
Som jag har visat, innehåller musikterapi både aspekter av kontinuitet och diskontinuitet, där den sammanhangsgivande strukturen stödjer illusionen av tidens kontinuitet. Jag har betraktat den musikterapeutiska processen i belysning av anknytningsteorin, som en förändringsprocess av upprepade relateringsmönster. Man kan observera dessa mönster i musiken. I ett större perspektiv, som överskrider individens livstid, ser jag en koppling mellan anknytningsteorin och det arketypiska tänkandet, som också förutsätter en modell med upprepade mönster. Bilden av ett hologram för att skildra tidens motsägelsefulla aspekter, tycker jag, fångar paradoxerna och utgör en modell för min världssyn. Jag tycker att det är intressant att den holografiska modellen verkar vara användbar inom skilda vetenskaper som filosofi, fysik, neurofysiologi, utvecklingspsykologi, psykoterapi och jungiansk teori.


Hur beskriver psykologiska teorier individens tidsuppfattning ?

Jag har redogjort för teorier om tid och de psykiska strukturerna från det breda utvecklingspsykologiska fältet. Jag har presenterat Jean Piagets forskning om utvecklingen av de kognitiva tidsfunktionerna hos barn. Piaget anser att upplevelsen av duration är en intellektuell konstruktion som stödjer uppfattningen av självet och universum som helhet och kontinuitet. Det finns fysiologiska aspekter av tid, rytmer och tidsperceptioner och jag har beskrivit dessa. Forskning visar även medfödda aspekter av tidsperception och att tidsuppfattningen är relaterad till affekter och inte enbart till kognitiva funktioner. Jag har hänvisat till Daniel Stern och betraktat utvecklingen av känslan av själv ur ett temporalt perspektiv. Jag har framfört tanken på självets kontinuitet och sammanhang som en psykisk och social konstruktion. Sterns teorier om amodal perception och spädbarnets medfödda förmåga till abstrakta representationer kan anknytas till kvantfysiken och relativitetsteorin om tid och rum. Minnesprocesserna och symboliseringsprocesserna organiserar vår erfarenhet av tid och verklighet. Kopplingen mellan affekt, kognition och den fysiska verkligheten är ett spännande område som inte är helt utforskat. Min uppfattning är att de tidiga symboliseringsprocesserna har en roll att spela i utvecklingen. Även frågan om det genetiska arvets påverkan väcktes i samband med min undersökning. Det är ett ämne som naturvetenskapen arbetar med men även inom psykologin finns det en gren som heter psykogenealogi som forskar kring psykologiskt arv. Med andra ord finns det spännande fördjupningsmöjligheter om man vill forska vidare kring tidsbegreppet ur ett psykologiskt perspektiv


Vad händer med tidsuppfattningen vid psykisk sjukdom ?

Det psykotiska tillståndet karakteriseras av en fragmentarisk tidsupplevelse. Individens tidsuppfattning påverkas i en depression. Detta visar att det finns en tydlig koppling mellan psykisk hälsa och tidsuppfattning. Musikterapi kan erbjuda specifika insatser i samband med vardera problematiken. Principen är att skapa en relation, en förbindelse genom musiken.

Antonovskys begrepp KASAM ledde mig till reflektioner över hur känslan av sammanhang hör ihop med självet och psykiska tidsstrukturer. Jag har visat att musikterapi och musik har egenskaper som motsvarar individens psykiska och sociala tidsstrukturer. Därför ser jag musikterapi som en utmärk modell för att bearbeta och stärka individens känsla av sammanhang som är en grundläggande hälsofaktor.


Kan man urskilja tidsaspekter i överföringsprocesser ?

Carl Gustav Jungs begrepp om arketyper inspireras av den kinesiska kulturens syn på tid och kosmos och hur dessa arketypiska mönster gestaltar psykiska motsättningar. Jungs teori om synkronicitet innebär meningsfulla märkliga sammanträffanden, förutsätter en psykofysisk struktur av kosmos och skildrar nuet som ett spänningsfält där alla känslor och skeenden ryms.

Genom att använda mig av begrepp som ”timing” och beskriva den musikterapeutiska
relationen som ett spänningsfält har jag presenterat musikterapeutiska fenomen som
projektioner och överföringar. Jag har hänvisat till egna erfarenheter av sammanträffande i musikterapisammanhang i belysning av Jungs teorier om arketyper och synkronicitet. Synkronicitetsteorin är kontroversiell då den ifrågasätter vårt västerländska tankesätt. Men jag tror jag att det faktum att utvecklingspsykologer och forskare inom kvantfysik reflekterar över hur fenomen kan påverka varandra utan direkt kontakt är ett exempel på att vägar för nya tankegångar finns inom vetenskapliga områden.

Alla de presenterade psykologiska teorierna visar den fysiska och den psykiska verkligheten som en enhet. Detta tycker jag är allmänt grundläggande och i synnerhet för det musikterapeutiska arbetet. Tanken är säkert ingen nyhet men det är brukligt att man betraktar en verksamhet ur ett bestämt perspektiv och bortser ifrån övriga infallsvinklar. Jag tror att de olika perspektiven kan berika varandra och integreras i en helhetssyn.


Kan man identifiera en tidssymbolik i musik och i musikterapi ?

Jag har hittat en korrespondens mellan mytologins föreställningar av tiden och musikaliska kvaliteter och illustrerat dessa genom att återge tidssymboliska berättelser hämtade från musikterapeutiska situationer. Detta visar musikterapins möjligheter att fånga in aspekter som överskrider den enskilda individens tid och att sätta dennes liv i ett sammanhang, vilket har, som jag visat, en viktig hälsofunktion.

Sammanfattningsvis anser jag att jag har besvarat mina frågor och, mer övergripande, att jag har nått mitt syfte att undersöka aspekter av tid och sammanhang med fokus på musikterapeutisk verksamhet. Jag har visat samband mellan tidsupplevelse, psykisk struktur och hälsa och hur dessa förhållanden kan användas och tydas i musikterapi. Jag har också föreslagit den symboliska dimensionen som en arena för bearbetning och meningskapande av tidsförhållanden.

Jag tycker att hologrammet är en passande form för att definiera tiden och de psykofysiska sambanden. Jag vill gärna även föreslå metaforen av en regnbåge för att skildra denna tanke om tiden : liksom regnbågen är en visuell illusion av ljusets utspridda projektion menar jag att man kan betrakta tiden som en temporal illusion av evighetens eller nuets utspridda
projektion.


VI SLUTKOMMENTARER

Tid är grundläggande i vår tillvaro och ämnet är gigantiskt. Genom att skriva denna uppsats har jag lärt mig väldigt mycket om förhållandena mellan tidsstrukturer och hälsa samt hur denna kunskap kan användas i den musikterapeutiska verksamheten. Att röra mig inom ett brett fält har gett mig möjligheten att skaffa mig en sammanhängande verklighetsuppfattning och uppgiften har hjälpt mig att tydliggöra och integrera teoretiska begrepp, främst inom utvecklingspsykologi. Både de psykologiska teorierna och den empiriska redogörelsen av de symboliska aspekterna har visat att det finns en koppling mellan affektiva, fysiska och symboliska uttryck. Detta, tycker jag, är ett spännande område att utforska vidare. Jag hoppas att min uppsats kan vara ett bidrag till att inspirera och till en fortsatt reflektion. Jag tror att jag har presenterat en både helhetlig och mångfacetterad syn men den är personlig och, som vi vet, allt är relativt – inte minst tiden –. Som avslutning vill jag gärna citera Pia Risholm Mothanders kloka ord :

”Sanning är något vi skapar. Det vetande vi tror oss om att inhämta är länkat till den tids-anda och det värdesystem som för närvarande råder och som vi har skapat därför att det passar oss just nu.”¹⁰¹

	Web auriol.free.fr

© Copyright Bernard AURIOL (email : )

Litteraturförteckning

Musikterapi :

*Ansdell Gary, 1995 : ”Music for life”, London, Jessica Kingsley Pubblishers
Eschen Johannes Th., 2002 : ”Analytical Music Therapy”, London & Philadelphia, Jessica Kingsley Publishers
*Goldberg Frances Smith, Körlin Dag m fl, 2002 : ”Guided Imagery and Music The Bonny Method and Beyond”, ed. Kenneth E. Bruscia & Denise E. Grocke
Grönlund Erna, Alm Annika & Hammarlund Ingrid, 1999 : ”Konstnärliga terapier”, Stockholm, Natur & Kultur
Hadley Susan ed., 2003 : ”Psychodynamic Music Therapy : Case Stadies”, Gilsum, Barcelona Publishers
Ruud Even, 2002 : ”Varma ögonblick”, Göteborg, Bo Ejeby förlag
Wigram Tony & De Backer Jos, 1999 : ”Clinical applications of music therapy in psychiatry”, London, Jessica Kingsley Publishers


Psykologi och psykoterapi :

Antonovsky Aaron, 1991 : ”Hälsans mysterium”, Stockholm, Natur & Kultur
Carlberg Gunnar, 1994 : ”Dynamisk utvecklingspsykologi”, Stockholm, Natur & Kultur
Crafoord Clarence, 1994 : ”Människan är en berättelse”, Köping, Natur & Kultur
Cullberg Johan, 2000 : ”Dynamisk psykiatri”, Falkenberg, Natur & Kultur
Fraisse Paul med fler, 1979 : ”Du temps biologique au temps psychologique”, Paris, PUF
Fraisse Paul, 1957 : ”Psychologie du temps”, Paris, PUF
Havnesköld Leif & Risholm Mothander Pia, 1995 : ”Utvecklingspsykologi”, Stockholm, Liber
Igra Ludvig, 1996 : ”Inre värld och förändring”, Stockholm, Natur & Kultur
*Jung C G, 1996 : ”Själen och döden - om individuationen”, Stockholm, Natur & Kultur
Jung C G, 1985 : ”Det omedvetna”, Stockholm, Wahlström & Widstrand
Lacan Jacques, 1984 : ”Le séminaire, livre III, les psychoses”, Paris, Ed. du Seuil
Norman Johan & Ylander Franziska, 1999 : ”Motöverföring”, Falkenberg, Natur & Kultur
Piaget Jean, 1946 : ”Le développement de la Notion de temps chez l’enfant”, Paris, PUF
Stern Daniel N., 1991 : ”Spädbarnets interpersonella värld, Stockholm, Natur & Kultur
Widlund Inge, 1995 : ”Den analytiska grupen”, Stockholm, Natur & Kultur
Winnicott Donald W, 1995 : ”Lek och verklighet”, Stockholm, Natur & Kultur
Wrangsjö Björn, 2002 : ”Teoribildning i psykiatrisk verksamhet”, Stockholm, Natur & Kultur
1997 : ” Mötas och växa”, Stockholm, Natur & Kultur
Övrigt :

Augustinus, Bergson m fl, 1974 : ”Les philosophes par les textes”, Paris, Fernand Nathan Bailey
*Bastian Peter, 1987 : ”In i musiken”, Göteborg, Bo Ejeby förlag
Björklund Lars, 2003 : ”Modet att ingenting göra”, Örebro, Libris
*Brelet Gisèle, 1949 : ”Le temps musical”, Paris, PUF
Brody David Eliot & Arnold R, 2002 : ”Upptäckterna som förändrade världen”, Stockholm, Wahlström & Widstrand
Chevalier Jean & Gheerbrant Alain, 1982 : ”Dictionnaire des symboles”, Paris, Robert Laffont
*Cook Nicholas, 1998 : ”Music, a very short introduction”, New York, Oxford University Press
von Franz Marie-Louise, 1989 : ”Tiden - Rörelse och stillhet”, Stockholm, Berghs
*Greg m fl, 2003 : ”Mythology - Myths, Legends and Fantasies”, Willoughby, Australia, Global Book Publishing Pty Ltd
*Imberty Michel, 1981 : ”Les écritures du temps”, Paris, Bordas
*Kramer Jonathan D., 1988 : ”The time of music”, New York, Schirmer Books
Lippincott Kristen, Eco Umberto m fl, 1999 : ”The story of Time, London, Merrell Holberton Publishers Ltd
Ricœur Paul, 2000 : ”La mémoire, l’histoire, l’oubli”, Paris, Seuil


Tidningar :

La revue de musicothérapie, 1995, Volume XV, numéro 5


Internet ”on line”-källor :

Chaston Anthony & Kingstone Alan, 2004 : ”Time estimation : The effect of cortically mediated attention”, Department of Psychology, University of alberta, Canada
Crabbé J M, 1999 : Médecine et rythmes biologiques, J M Crabbé
Everett James, Grondin Simon & Sévigny Marie-Claude, 2003 : ”Depression, attention, and time estimation”, Université de Laval, Québec, Canada (www.sciencedirect.com)
Levine, Brian, 2004 : ”Autobiographical memory and the self in time : Brain lesion effects, functional neuroanatomy and lifespan development”, Rotman Research Institute, Departments of Psychology and Medicine (Neurology), University of Toronto, Canada
Nayebi JC : ”Considérations théorico-cliniques sur le désordre temporel des dépressions d’exil, www.psychologie.fr
Schmitt Marie José, 1995 : ”A propos de l’autisme et des psychoses”,www.bourguette-autisme.org
artiklar ur webencyclo, editions Atlas (www.webencyclo.fr)

Föreläsning :

Föreläsning av Suzanne Gieser om Synkronicitet, Jungstiftelsen, Stockholm, november 2003


Videofilm :

Schumacher Karin & Calvet-Kruppa Claudine, 1999 : ”The Instrumental Expression 1+2”, egen produktion : Karin Schumacher, Schorlemerstrasse 36, 14195 Berlin)


Referensverk :

*Nationalencyklopedin
Sohlmans musiklexikon, 1979, Stockholm, Sohlmans förlag


Otryckta källor :

anteckningar från musikterapipraktik
anteckningar från en GIM-resa under musikterapiutbildningen


Omslagsbilder :

Romersk relief representerande Oceanos och bild av Saturnus ur von Franz Marie-Louise, 1989



* = bakgrundslitteratur som ej direkt hänvisas till i uppsatsens text.












Ordlista :

antecipera : förutse, ana, gå händelserna i förväg, ta ut i förskott
automorfism : likformighet med sig själv
determinism : läran att allting är förutbestämt i en kausal ordning
dikotomi : delning i två delar
duration : varaktighet
eon : ordet kommer från grekiska aiôn, evighet, och syftar på oändliga tidsrymder
entropi : tendens till oordning
kausalitet : orsakssammanhang
kognitiv : som gäller varseblivning, inlärning, tänkande och andra intellektuella funktioner
numinös : nyckfull och gudomlig
spatial : som har att göra med utsträckning i rummet
struktur : system av enheter och dessas inbördes förhållanden, (inre) uppbyggnad
percipiera : förnimma, varsebli
temporal : som avser tid

¹ Antonovsky, Aaron, 1991

² Stern, Daniel, 1991

³ Umberto Eco & Jonathan Betts i Lippincott, Kristen, Eco, Umberto m fl, 1999

⁴ Franz, Marie Louise von, 1989 ; Crabbé, J M, 1999 ; Brody, David Eliot & Arnold R, 2002

⁵ i Widlund, Inge, 1995, s 159

⁶ Igra, Ludvig, 1996 skriver om objektrelation, en psykologisk teori som myntades av Fairbairn och utvecklades av bla a Melanie Klein, Margaret Mahler, Fred Pine och Donald W Winnicott. ”Objektrelationspsykologin berör relationer till viktiga andra och hur dessa upplevs, internaliseras, förvrängs och upprepas.” (Carlberg, Gunnar, 1994, s 41)

⁷ Hadley, Susan ed., 2003

⁸ von Franz, Marie Louise, 1989

⁹ Enligt Eco, Umberto, i Lippincott, Kristen m fl 1999 och Augustinus i ”Les philosophes par les textes”, 1974

¹⁰ min översättning ur Bergson i ”Les philosophes par les textes”, 1974, s 269

¹¹ Eschen, Johannes Th, 2002

¹² Eschen, Johannes Th, 2002

¹³ Ruud, Even, 2002, s 52

¹⁴ Sohlmans musiklexikon, vol 5, 1979, s 621

¹⁵ Winnicott, Donald W, 1995, s 96

¹⁶Winnicott, Donald W, 1995

¹⁷ Wrangsjö, Björn, 1997, s 190

¹⁸ Björklund, Lars, 2003, s 7

¹⁹ Crafoord, Clarence, 1994, s 108

²⁰ Med regression menas återgång till ett tidigt stadium av relaterande

²¹ ”Temps (philosophie)”, artikel ur Webencyclo

²² Verdeau-Paillès, Jacqueline, hänvisar i ”La revue de Musicothérapie”, vol XV, nr 5, 1995, till Jacques Cains citation av Freud.

²³ Enligt Carlberg Gunnar, 1994, delade Freud upp medvetandet i tre lager : det medvetna, det förmedvetna (som kan bli medvetet men som just nu inte finns tillgängligt) och det omedvetna (som är bortträngt från det medvetna).

²⁴ Wrangsjö, Björn, 2002, s 98

²⁵ Havnesköld, Leif & Risholm Mothander, Pia, 1995

²⁶ Havnesköld, Leif & Risholm Mothander Pia, 1995

²⁷ Självpsykologin skapades under 1970-talet av Heinz Kohut, som var läkare och psykoanalytiker. Teorin betonar behovet av självhävdelse, empati och intersubjektivitet och beskriver samspelsprocesser. (Havnesköld, Leif, 1995)

²⁸ i Fraisse, Paul, 1979

²⁹ Havnesköld, Leif & Risholm Mothander, Pia, 1995, s 66

³⁰ Piaget, Jean, 1946

³¹ Crabbé, J M, 1999

³² Franz Halberg i Fraisse, Paul, m fl, 1979

³³ ibid

³⁴ Fraisse, Paul, 1957

³⁵ Havnesköld, Leif & Risholm Mothander, Pia, 1995, s 75

³⁶ Fraisse, Paul, 1979 och 1957

³⁷ Chaston, Anthony & Kingstone, Alan, 2004

³⁸ Fraisse, Paul, 1979 och 1957

³⁹ Fraisse, Paul,1979, s 218 : L Demany hänvisar till Neisser, 1967, ”Cognitive Psychology”, NY, Crofts

⁴⁰ i Fraisse, Paul, 1979

⁴¹ Stern, Daniel N., 1991

⁴² Havnesköld, Leif & Risholm Mothander, Pia, 1995

⁴³ Havnesköld, Leif & Risholm Mothander, Pia, 1995, s100

⁴⁴ Stern, Daniel N., 1991

⁴⁵ Stern, Daniel N, 1991, s 67

⁴⁶ Brody, David Eliot & Arnold R, 2002, s 174

⁴⁷ Franz Halberg i Fraisse, Paul, m fl, 1979

⁴⁸ Levine, Brian, 2004

⁴⁹ Havnesköld, Leif & Risholm Mothander, Pia, 1991

⁵⁰ Wrangsjö, Björn, 2002

⁵¹ Explicita minnesfunktioner syftar till deklarativt minne.

⁵² Wrangsjö, Björn, 2002

⁵³ Havnesköld, Leif & Risholm Mothander, Pia, 1991

⁵⁴ Ricœur, Paul, 2000

⁵⁵ Crabbé, JM, 1999

⁵⁶ Fraisse, Paul, 1979

⁵⁷ Schmitt Marie-José, 1995

⁵⁸ Cullberg, Johan, 2000

⁵⁹ Winnicott, Donald W, 1995, s 29

⁶⁰ Lacan, Jacques, 1984

⁶¹ Schumacher, Karin & Calvet-Kruppa, Claudine, 1999

⁶² Cullberg, Johan, 2000, s 314

⁶³ Jaget är ett begrepp som Freud har använt för att syfta till den samordnande instansen av personligheten.(Havnesköld). ”Jagidealet är (...) ett uttryck för individens medvetna och omedvetna aspirationer och grundläggs tidigt som en följd av föräldrarnas idealiserade förväntningar på barnet.” (Cullberg, Johan, 2000, s 314)

⁶⁴ Wrangsjö, Björn, 1984

⁶⁵ Everett, James m fl, 2003

⁶⁶ Nayebi, JC

⁶⁷ Verdeau-Paillès, Jacqueline i Revue de musicothérapie, vol XV, nr 5, 1995

⁶⁸ min översättning av Pelicier som citeras av Verdeau-Paillès i Revue de Musicothérapie, vol. XV, nr 5, 1995

⁶⁹ enl Verdeau-Paillès i Revue de musicothérapie, vol XV, nr 5, 1995

⁷⁰ Antonovsky, Aaron, 1991

⁷¹ Antonovsky, Aaron, 1991, s 37

⁷² Antonovsky, Aaron, 1991, s 46

⁷³ Antonovsky, Aaron, 1991, s 122

⁷⁴ Antonovsky, Aaron, 1991, s 158

⁷⁵ Jung, Carl Gustav, 1985, s 80

⁷⁶ ibid, s 81

⁷⁷ ibid, s 81

⁷⁸ Jung, Carl Gustav, 1985, s 95

⁷⁹ Jung, Carl Gustav, 1985, s 120

⁸⁰ libido = psykisk energi som hänger samman med sexualdrift.

⁸¹ Jung, Carl Gustav, 1985, s 114

⁸² von Franz, Marie-Louise, 1989

⁸³ von Franz, Marie-Louise, 1989

⁸⁴ Suzanne Gieser berättade i sin föreläsning om en patient till Jung som höll på att beskriva sin dröm om en skalbagge när en skalbagge flög in i rummet genom det öppnade fönstret.

⁸⁵ Gieser, Suzanne, 2003

⁸⁶ Wrangsjö, Björn, 1997, s 88

⁸⁷ Norman, Johan & Ylander, Franziska, 1999, s 7

⁸⁸ Bengt A Olsson i Norman, Johan & Ylander, Franziska, 1999, hänvisar till Fliess (The metapsychology of the analyst, 1942, s 215)

⁸⁹ Havnesköld, Leif & Mothander, Risholm Pia, 1995, s 86

⁹⁰ Jung, Carl Gustav, 1985, s 90

⁹¹ Jung, Carl Gustav, 1985, s 97

⁹² Grönlund, Erna m fl, 1999

⁹³ min översättning, Jos De Backer & Jan Van Camp i Wigram, Tony & De Backer, Jos, 1999, s 16

⁹⁴ von Franz, Marie-Louise, 1989

⁹⁵ von Franz, Marie-Louise, 1989, s 6

⁹⁶ Brody, David Eliot & Arnold R, 2002

⁹⁷ utdrag ur mina sessionsanteckningar ; med ”sjunger sig in i det” menar jag : lever sig in, genom sången, i den aktuella stämningen.

⁹⁸ Chevalier, Jean & Gherrbrant, Alain, 1982

⁹⁹ Enl von Franz Marie Louise, 1989

¹⁰⁰ Chevalier, Jean & Gherrbrant, Alain, 1982

¹⁰¹ Risholm Mothander, Pia i Havnesköld, Leif & Risholm Mothander, Pia, 1995, s 45

#